Katarina von Bredow har kallats för barnlitteraturens Kerstin Thorvall.
Hon skriver nämligen populära böcker med titlar som Knappt lovlig, kan betraktas som småsnuskig och skildrar laddade tabun och tonårssex.
I nya romanen Som jag vill vara balanserar hon också på gränsen till det barnförbjudna – fast denna gång mer som en kidsens egen Elin Wägner.
Berättelsen om tonårstjejen Jessica som blir gravid efter sitt livs första ligg har inte oväntat redan uppmärksammats av den kristna tidningen Dagen och stämplats som ”djupt provocerande debattinlägg” av DN Kultur.
Jessica, som bara går i nian, vägrar nämligen att göra abort. Att ”mörda ungen”. Hon bestämmer sig istället för att bli en femtonårig supermamma: ”varm, kärleksfull, moderlig och med fickorna fulla av pappersnäsdukar och köket fullt av hemlagad mat”.
Bredow säger själv att boken inte är något ställningstagande i abortfrågan och det stämmer – inte minst eftersom det knappt finns någon debatt att ta ställning i, när ju till och med kd:s Göran Hägglund kommit ut som vän av kvinnans fria val.
Men problemet med Som jag vill vara är att den inte handlar om ett fritt val.
Det finns faktiskt inte något val överhuvudtaget här.
När Jessica bestämmer sig för att hoppa av grundskolan till förmån för blöjbyten så beskriver Bredow inte henne som en självständig och vuxen individ som fattar ett rationellt beslut. Utan snarare som en hjälplös kvinnovarelse, styrd av feminina instinkter, biologiska urverk och Nina Björks magkänsla.
Det pratas om att lyssna på budskapen från kvinnokroppen. Det tänds lågor av liv i det inre. Det handlar framför allt om att Jessica äntligen får känna sig ”meningsfull”, vilket man får förmoda att tjejer inte har någon anledning att göra så länge de inte krystar ut nya små bebisar.
Likt en modern version av Fogelstadsgruppen sluter sig snart ett sektartat matriarkat av mödrar, mormödrar, väninnor, barnmorskor, doulor, skolkuratorer och lärarinnor kring den lilla tonårsmorsan som om hon vore en helig madonna.
De stänger in sig i BB-borgens kompakta töcken av moderskapsmystik, klär henne i lena tunikor, läser högt ur mammapraktikan, lägger helande kristaller på den växande magen, pratar fosterdiagnostik över stora koppar örtte, äter veganmat som en sorts ja-till-livet-föda och håller upp ultraljudsplåtar i som om det vore deras bibel.
Medan fäderna inte bara är frånvarande, utan reducerade till frögurkor. De ”sprider sina skurar” och väntar snällt på faderskapsutredningen utanför mödravårdscentralens stängda dörr.
Att barnets far, pojkvännen Arvid under denna jungfrufödsel isoleras i ett pojkrumsakvarium på annan planet, mars förslagsvis, kan bara tolkas som att män är bortkopplade från såväl ansvar som rättigheter och känslor inför hela pappaprojektet.
Så nog är det ett ställningstagande ändå, att skriva en flickbok för blivande särartsfeminister.
