Operasäsongen har präglats av både fritagningar och sexismdebatt. Och i Kungliga musikhögskolan, Operahögskolan och Stockholms dramatiska högskolas Kassandraprojekt – där elever samarbetat om fyra nyskrivna kortoperor – fångas allt detta in på ett rätt klurigt sätt.

Just som Björn och Benny har studenterna tonsatt Kassandra-myten om kvinnan som Apollon får ögonen på och ger siandets gåva, om han får kärlek i retur (vilket han inte får, så han förbannar henne så att ingen ska tro hennes förutsägelser).

Men där Abbalåten "Cassandra" gör en sorgesam epilog till myten gör dessa smarta elever löst hållna prologer placerade i ett slags nutid, och allt är jämställdhetssäkrat med lika många kvinnliga som manliga sångare, librettister och tonsättare.

Melodramen Sandra av Rosali Grankull och Gunnar Eriksson är både sceniskt och musikaliskt den minst lyckade av de fyra men ändå teoretiskt intressant. Den experimenterar med allt man inte får göra men på opera ofta så gör: talsång en masse, våldtäkt på scen, sopraner som dör.

Helt enkelt en tonsatt operasexismdebatt, men det är lite oklart om de inblandade är medvetna om att de både bekräftar rådande maktstrukturer och utmanar dem. Och när regissören Öllegård Groundstroem i en frågestund efteråt frågar de inblandade vad det är med de här sopranerna som ska dö eller bli galna hela tiden, kan ingen riktigt svara.

Resten av studenterna är klarare över vad de gör, så ta nu chansen att se den här föreställningen som ingår i musikhögskolans LjudOljud-festival och spelas igen i dag på Operahögskolan – för man vill verkligen inte missa Patrik Jarlestams rasande vackra rörblåsmusik som suger lyssnaren rakt in i operan Den 4444:e dagen. Eller Hanna Borglund och Joel Engströms samtidssatir Det positiva bruset, eller sångarna Thomas Sepps och Håkan Starkenbergs hockeyaxlar i Johanna Emanuelsson och Maria Lithell Flygs Högmod.

Ge de här studenterna ett par år till på skolan och de kommer förgylla svenskt operaliv.