Det kanske är som DN:s Björn Wiman skrev häromveckan, det kanske är Shakespeare som skriver manus till det mesta som händer i Sverige nuförtiden. Men det är en Shakespeare som begränsat repertoaren. Inte så många heroiska tonfall, inte så mycket ädel tragik, desto mer av lättviktiga förväxlingskomedier där alla tycks ha fått i sig någon kärleksdryck som får dem att tråna efter den som de egentligen avskyr och bjuda ut sig till precis den som egentligen inte vill ha dem.

Eller vad det nu är som får alla rollfigurer att jaga omkring i midsommarnatten och desperat försöka byta skepnad. Moderater som etiketterar om sig till Nya Arbetarpartister. Gamla Arbetarpartister som lanserar en "affärsplan för Sverige", kanske för att locka till sig de gamla moderaternas försmådda väljare. Folkpartister som försöker locka till sig de som blev över när det Nya Arbetarpartiet bytte mask förra gången. Och gamla socialliberaler som i sin tur blir övergivna, kastar sig i socialdemokratins armar, upptäcker att den inte finns där längre och landar på ansiktet i sagoskogens mossa.

De har väl inte fattat komedins natur. Allt är en dröm, en villa. Alla bär vi åsnehuvud. Om vi skuggor misshagar er, gå på bio i stället. Där, i ett tryggt och mytiskt förflutet, kan de gamla kungadramerna fortfarande få utspela sig. Men jag tycker mig höra tragedin återkomma. Jag tycker mig höra den döde kungens röst när det slår midnatt i slottets korridorer. Och den säger som förr, att någonting är ruttet i kungariket.