Nils Forsberg läser en ny antalogi utan passion om den svenska 2000-talskonsten.
Medan 1800-talets salongskonst hämtade sina motiv från antiken, orienten eller den egna ärofulla historien, vänder sig vår tids motsvarighet till populärkulturen, till film och tv. Där finns dagens gemensamma referensramar.
Det andra som utmärker sig när Svenska Dagbladet-kritikern Sophie Allgårdh tillsammans med Hasse Persson väljer 16 representanter för svensk konst på 2000-talet är prydligheten.
Det är laddade interiörer och mystiska kvinnor (Blomqvist, Jansson, Ringborg), det är ibland några shots lättsurrealism (Fänge, Fernström, Hammoud) - någon gång en hel hink (Djurberg). Såväl motiviskt som stilistiskt håller sig eventuella skevheter inom gränserna för etablerad smak och moral, just som genren föreskriver.
Om det ser oslipat ut är det oslipat på ett slipat sätt. Den bildade publiken behöver aldrig undra.
Men måste konst ta risker? Kan den inte få vara snygg och inkännande, spännande på ett begripligt sätt? Visst. Det blir bara så uppenbart när konstnärerna radas upp här. Det är ungefär samtidskonstens motsvarighet till en påkostad och välgjord svensk dramaserie på tv.
Undantag finns i urvalet (Klara Lidén är det tydligaste), men mer avslöjande har det paradigm som styr dagens svenska konst aldrig lagts fram. Vilket på sitt sätt gör den här boken epokgörande.
I sak är allt därmed rätt, men vissa frågor kvarstår. Titeln är märklig - "bestyr" kan man förstå (noggrannheten har tycke av pysslighet på sina håll), men var någonstans hos någon av dessa konstnärer finns några passioner? Kan passioner överhuvudtaget existera annat än i närheten av gränser? Är passion förenligt med välmående? Kan passioner existera i ett paradigm som nått det här stadiet av etablering?
Stora känslor saknas, liksom för övrigt stora tankar.
Det förra ser man däremot i 1800-talets salongskonst. Dels beroende på att den är så totalt främmande i dag, dels för att dess attention span sträcker sig något längre än till Lynch eller Kubrick. Ett resonansdjup på 2 500 år öppnar liksom för mer ekon än ett på 50 år.
Sedan tycker jag att det minsta man kan begära av salongskonst är att den åtminstone ska vara lite dekadent.