Kungliga operans Karmelitsystrar passar på att slå ett slag för religionsfriheten. Gunilla Brodrej blir snuvad på en närmare bekantskap med klostrets komplexa nunnor.
Jag har gått in på de svenska Karmelitsystrarnas hemsida och tittar på deras handbroderade vykort. En blomma på varje. Läs klosterreglerna: "Ni bör utföra något slags arbete, så att djävulen alltid finner er sysselsatta och inte genom er sysslolöshet får tillfälle att tränga in i era själar."
I lördags var det premiär för Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna (1957) på Kungliga operan i Stockholm. Samma dag börjar Radioteaterns nya serie Iranska röster i P1. Det är en kedja av skakande vittnesmål om övergrepp i Allahs och Sharialagens namn. En 16-årig flicka står åtalad för mord. Hon har slagit ner en man som försökt våldta henne. Advokaten yrkar självförsvar. Men domaren säger att hon har varit utmanande klädd och dömer henne till lagens strängaste straff, döden. Hon borde ha burit slöja. Jag blandar ihop de här två sakerna på grund av det som händer på operans scen.
I programmet står att verklighetens Karmelit-priorinna Birgitta i Glumslöv anser att det finns en tendens i dag att ifrågasätta religionen. Att den skulle vara ett hot mot en neutral världssyn. Regissören Johanna Garpe tar med sig hennes tes och låter de dödsdömda nunnorna framträda i burkaliknande slöjor på revolutionsplatsen strax före den drabbande slutscenen (vars like heller icke finns i musikdramatiken). Och där springer Jimmie Åkesson ut till vänster i folkdräkt efter att ha blivit attackerad av en dam med handväska. Oklart om han är på scenen för att påminna om det franska slöjförbudet eller bara för sin rätt att bära folkdräkt.
Det spelar ingen roll om detta är förklarat och förberett i tio lärda miniessäer i programboken. Det är vad som syns och känns på scenen som betyder något.
Burkorna på nunnorna är en koncepttanke som reducerar individerna till grupp och bokstavligen skymmer det som är verkligt intressant i Poulencs opera, nämligen individerna under klädnaderna. Garpes regi som i serierutor med statiska poser tycks inte hjälpa sångarna att känna sina roller inifrån. Föreställningens stjärna är den lyriskasopranen Elin Rombo (Blanche) som har alla förutsättningar för att kunna få fram den stackars rika flickans resa från uttråkad burfågel till självuppoffrande martyr.
Men vad är det som blir fel? Varför är hennes kropp så spastisk? Och varför stapplar priorinnan (Marianne Eklöf) omkring som en skadskjuten höna när hon borde ligga ner och vara döende? Hennes desperation gestaltas hjärtskärande tydligt i själva noterna och nu blir ingenting över till publiken.
Georges Bernanos text rymmer en mängd intressanta komplikationer. Allt från relationerna i klostret till revolutionen på gatan. Och Poulenc är djupt involverad. Hans förståelse för de här kvinnornas tro och tvivel är så oförställd och innerlig att man blir rasande när regissören kommer och ställer sig emellan betraktaren och upplevelsen.
Jag tycker det här var en rätt tråkig opera, hör jag någon säga på damtoaletten. "Mycket text." Ja, det blev lite tråkigt, jag håller med, i synnerhet första akten. Men det är knappast verkets fel. Och inte heller dirigentens, Marc Soustrot, som har Poulencs läckra modulationer under frackskjortan. Hovkapellets nyförvärvade franska klanger stiger upp ur diket som kluster av såpbubblor, rökelser och myrra.
Religionsfrihetsvinkeln är naturligtvis frestande för en regissör som har sagt att hon vill att opera ska vara bultande samtid. Men jag tror att det finns en koppling på närmare håll som har med existentiella livsval att göra. Jag tror att det finns många ungdomar som likt syster Birgitta på Karmelitklostret i Gumslöv vill hoppa av när de är 20 år. Som väljer att vända sig bortåt och inåt. Lyssna på deras historier. Lyssna noga på Birgitta och berätta hennes historia. Visa hennes ansikte.
