Malte Persson hyllar Karl Johan Nilssons bok Död åt Karl Johan Nilsson.
Som litteraturkritiker längtar man ständigt efter att bli överraskad. Jag menar positivt överraskad. Och efter att ha gått och längtat i tio år får jag äntligen den där överraskningen, i form av Karl Johan Nilssons nya roman Död åt Karl Johan Nilsson.
Nilsson har visserligen skrivit tre utmärkta böcker tidigare, som rönt det för utmärkta svenska böcker vanliga ödet. Alltså att få goda eller inte fullt så goda recensioner, för att sedan genast falla i glömska. (”Det sades att stora delar av upplagorna hade bränts”, som det heter i den nya boken.)
Men ingen av dem har annat än vagt och punktvis förebådat ambitionen, originaliteten och den stilistiska energin i den nya boken. Nilsson syftar denna gång till en total uppgörelse med sig själv och med Sverige. Att kalla det saliv- och idésprutande resultatet för ”en utmärkt svensk roman” vore inte en komplimang, utan en förolämpning.
Ändå finns det en kontinuitet i författarskapet. Debutromanen Kvicksilver berättades av en förljugen 1700-talsläkare. Korsakovs syndrom handlade, som titeln antyder, om människor som baklänges fabulerar det liv de inte minns. I dokumentärromanen Mörkrets hastighet försökte SS-officeren Kurt Gerstein förgäves finna en sann form för sin berättelse.
I samtliga fall har Nilsson låtit redan döda eller nästan döda personer rekonstruera, eller bara konstruera, sina liv. Det han nu gör i denna superbt citerbara ”självbiografi med dåligt minne” är att placera sig själv i denna roll, utan annan skyddande historisk mask än den eller dem som föreställer Karl Johan Nilsson.
Annorlunda betraktat: I de tidigare böckerna fanns vissa återkommande drag (stilistiska och andra) som påminde läsaren om att det var den skärpte svenske författaren Karl Johan Nilsson som talade – inte en SS-officer, en skeppsbruten eller en 1700-talsläkare. Vilket kunde vara en poäng, men också ett problem.
Nu renodlar författaren just dessa karljohannilssonska drag och ger dem huvudrollen, utan kringgående manövrer. Som om han samlat alla sina anteckningsböcker och kokat ned dem till deras bläcksvarta essens.
Död åt Karl Johan Nilsson presenterar en serie variationer på temat Karl Johan Nilsson, vilka varvas och vävs samman med varandra. Berättaren återvänder till den själsdöda staden Nässjö för att skriva ihop en olycklig barndom. Och allt det andra: En fadersgestalt eller social myndighet som maniskt predikar för Karl Johan Nilsson om Sveriges förträfflighet. Karl Johan Nilsson som i sitt sönderslagna föräldrahem breder ut sig i konstfullt hatiska monologer inför den tigande kompanjonen Beglert.
För att inte tala om historien om den egyptiske privatdetektiven Makako, som i luftskepp färdas till det primitiva och arktiska Sverige för att leta rätt på den försvunne Karl Johan Nilsson. Karl Johan Nilsson, författare, som vägrar att låta sig intervjuas av en journalist som besöker hans hotellrum i Nässjö. Karl Johan Nilsson, ständigt förföljd av ”antagonister” och ”närmast anhöriga”, vilka ytterst är han själv.
Bokens furiösa och fruktansvärt roliga tirader om samhället och samtiden påminner om vad Thomas Bernhard gjorde i sitt storverk Utplåning – att försöka förinta något man hatar genom att upprepa och överdriva det. Men Nilsson är även bra på att punktera detta tonläge och bryta det mot andra. Hans olika inkarnationer av ”Karl Johan Nilsson” uppvisar också ett släktskap med Becketts gradvis självutplånande romangestalter.
Död åt Karl Johan Nilsson är värd en hedersplats i något av de där giftskåpen som bibliotek höll sig med på den tiden de brydde sig om böcker och vad som stod i dem. Det är ett verk av en pånyttfödd författare som tar litteraturen på största allvar och fullt ut tar konsekvenserna av det. En självmedveten metaroman, men inte på det tröttsamt briljerande sättet, utan på det äcklade och förtvivlade sättet. Och som i sina ordmassor också rymmer glimtar av kärlek. Av försök till moral.
Därmed inte sagt att jag hyser några större illusioner om att boken ska bli en succé i ”det fördömda landet Sverige”. Men kanske har någon vett att översätta den?
