Gunilla Brodrej läser Karin Thunbergs nya roman En dag ska jag ta mig någon annanstans.
Karin Thunberg föddes 1949. Verkade jobbigt att växa upp då, ha föräldrar med gammeldags värderingar, leva under den könsstereotypa skolgårdsnormen, vara behändig på det där sprayade 50-talsviset och sen i racerfart utvecklas till en frigjord kvinna och förväntas stå på barrikaderna 68. Anpassning.
Jag känner igen henne som ett äldre syskon i En dag ska jag ta mig någon annanstans, känner igen dragen av de vemodiga och duktiga och plikttrogna, de som hade en bohemisk period med slarvig mat, sena kvällar, mycket cigg och preventivmedel. Sedan yrket, bra på det, övervägda val, år av ekonomiskt tänkande. Blev de verkligen vad de ville? Eller gick de i osynliga ledband med någon krävande förälder i andra änden. Och nu när de är runt 60, ser de om sitt hus, räknar sparpengarna och är fullt upptagna med att hålla sjukdomarna borta.
Thunberg har lagt upp sin bok som en pilgrimsresa, men inte till Santiago de compostela som en helig Birgitta utan till Malmö som en vanlig dödlig reporter. Där är vandringen en metod för att minnas och skriva om sin ungdom, männen och den inledande yrkesbanan på Hemmets veckotidning och Hennes. För pilgrimsresan införskaffar hon en cykelhjälm. Inte en kotte bär cykelhjälm i Malmö, men det gör Karin. Hon äger förresten broddar med, visar det sig. Den detaljen missar hon inte, men lämnar okommenterad.
Annars är Karin Thunberg förtjust i att belysa betydelsebärande tecken längs sin väg. Ett halvt trappsteg åskådliggör hur någonting går sönder inombords, ett rämnat lapptäcke illustrerar ett sprucket förhållande. Hon är bra på det, hon skriver levande och ekonomiskt. Thunberg tar inte plats privat, hon glider in i en famn, målar läpparna blekt, verkar ha storlek small. Hon tycks så sammanbiten, registrerar, antecknar. Men jag hör inget prat, inget skrik, inget skratt. Hon tar ingen plats, men gör det ändå, har nu skrivit den tredje boken om livet - sitt liv.
Först surar jag över bristen på dramatik. Att hon inte ens försöker. Dem hon berättar om dyker liksom upp färdigförklarade. Som om de redan funnits i hennes liv ett tag, självklara, ingenting att yvas över. Men jag vänjer mig, hon skriver så bra, musikaliskt, med stillsam framåtrörelse och lagom dynamik.
Karin Thunberg skriver så fina intervjuer. Vi är många som följer henne i SvD. Att hon ids lyssna på så många. Vara idel öra. Det skulle jag vilja läsa om. Och gudarna ska veta att hon hade pratat med många redan innan hon började sin bana där. En efter en dyker tidens kändisar upp på de kortfattade dagbokssidorna jämte maten hon pliktskyldigt bokför. "Tisdag. Champinjonsoppa. Rätt slött. Ringde Lill-Babs." Och så vidare.
Jag älskar intervjun hon gjorde med Margareta Strömstedt i juni. Det sprakar om texten när huvudpersonen är någon annan än hon själv. En gång tar det också fyr rejält i boken. Generad läser jag hur det faktiskt händer som alla journalister (jo, alla) minst en gång fantiserat om: Hon hoppar i säng (sunkig hotelldito) med den (svinaktiga) skådis hon just har intervjuat. Sliter texten ur skrivmaskinen och kastar sig till mötet (för att han ska läsa den typ) och man vill förfärad ropa nej, gör det inte, fast jo, gör det, men nej, stalka honom inte sedan, eller jo gör det och bli en annan galnare kvinna i stället för den där som så småningom, efter en tids kändisförnedring, återvänder till Munkhättegatan för att steka isterband.
Ett litet ögonblick stod den äldre, duktigare, den hårdare hållna systern, naken framför mig.
