Budet om Nils Karlssons död täljde som en halvslö, men pålitlig Morakniv genom nyhetsflödet om dramat i Grekland och slakten i Syrien. Det var inte utan att dödsbudet kändes en aning symboliskt. Inte bara en legendarisk skidåkare hade somnat in, utan också en folkhems­farbror, en representant för Sverige som det en gång var. Åtminstone påminner beskrivningarna av den rejäla Mora-Nisse om hur svenskarna gärna vill se sin historia. Berättelsen om den "enkla mannen", verkstadsarbetare vid 12 års ålder, som skördade sina framgångar i skidspåret och idrottsrörelsen genom individuellt slit i folkhälsans tjänst, skulle kunna fungera som analogi för hela landets framgångssaga på 1900-talet.

Men ibland är det som om det inte bara är Sverigedemokraterna som mentalt verkar befinna sig i Mora-Nisses Sverige, där omvärldens väl och ve spelade betydligt mindre roll än det gör i dagens tätt samman­flätade ekonomiska och kulturella strukturer.

När Europa står på randen till ekonomisk kollaps, vad utmärker sig då i den svenska debatten? Kulturchefen på Aftonbladet lägger sina krafter på att försöka nyansera Lenins eftermäle. Oppositionens viktigaste riksdagsledamot bränner sitt krut på sommarskola och krogmoms. Och månadens scoop får betraktas vara det om vådan av att äta mat från konservburkar.

Detta är, förstås, en gravt orättvis beskrivning, men heller inte helt osann. Sverige är ett konstigt litet land, som trots snart 20 år i EU känns väldigt långt ifrån Europa.

På Engelsbergsseminariet i bruksorten Avesta, ett årligt arrangemang av Ax:son Johnsons stiftelse som avslutades igår, diskuterades "The pursuit of Europe", ungefär "jakten på Europa". Ett 30-tal internationellt namnkunniga akademiker och andra analytiker gav sin bild av krisen, den europeiska identiteten och utsikterna för EU.

Efter tre dagar med några av de skarpaste hjärnorna på området, framstår framtiden lika rostig som aktiekursen för Outokumpu, som i dag äger Avesta järnverk. En gång en stolthet i Ax:son Johnsons imperium och ortens stora arbetsgivare sedan slutet av 1800-talet, men i dag hårt pressat av kinesiska motsvarigheter som blivit skickliga på att framställa högkvalitativt rostfritt stål. Världen tränger sig på, obevekligt.

Bilden av Europa som tonar fram under seminariets tre dagar är det av ett friluftsmuseum, som en av deltagarna skämtsamt kallade det. En ny medelklass åker gärna och turistar i Rom, Aten och Paris, men nästan ingen verkar tro på att EU kommer att vara en vinnare i den globala konkurrensen. Euron i sin nuvarande form har blivit en black om foten, som man inte riktigt vet hur man göra sig fri ifrån.

Det ironiska i sammanhanget är att Grekland numera inte ens har råd att hålla normala öppettider på sina museer, så att de långväga turisterna kan komma in och beskåda det västerländska, klassiska arvet.

När jag lämnar Avesta sänder Radio Dalarna ännu ett inslag om Mora-Nisse, mannen som vann nio Vasalopp. Sällan har väl den tävlingens nationalromantiska devis "I fäders spår för framtids segrar" känts så antikverad. Snarare verkar det i dag gälla att tassa efter Frau Merkel, som i bästa fall kan rädda Europa från fullständig katastrof.