En detonerad sprängladdning vid judiska församlingens entré i Malmö. Stenar och krossade fönster. De två 18-åringarna som gripits är misstänkta för grov skadegörelse.

Det må vara en korrekt brottsrubricering. Men dessa dåd är nästan alltid något mer än meningslös skadegörelse, som för tankarna till klotter och söndersparkade Selectaautomater. De är demonstrationer av hat.

Igår intervjuade jag Göran Rosenberg på Bokmässan om hans självbiografiska Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en berättelse om hur hans föräldrar som överlevde Förintelsen skapade sig ett nytt liv i Södertälje. Men även i folkhemmet som inte skulle ha några styvbarn fanns fickor av främlingskap. "Jävla judar", snöbollar på fönstret. Skam över att vara "svartskalle" och ha föräldrar som bryter.

Rosenberg kommenterade sprängladdningen i Malmö och konstaterade att antisemitismen aldrig upphörde efter judeutrotningen bara att den inte längre var salongsfähig.

Judarna har efter kriget levt i den bästa av världar historiskt sett, sa Rosenberg. Men attityderna fanns kvar i kulisserna. Detta i kombination med människor som levt nära Israel/Palestina-konflikten, och överför sin kritik av Israel till kritik mot judar som grupp, blir en potentiellt farlig allians, menade han.

Vad som ligger bakom sprängdådet i Malmö är inte klarlagt. Historien av trakasserier och hot mot församlingen och judar i staden är däremot väl genomlyst. Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande, sa igår till Kvällspostens nätupplaga att han trodde att det hade "lugnat ned sig" och att "vi hade kommit över den här perioden".

Nu är ju antisemitism, och andra rasistiska förställningar, inget som folk plötsligt kommer över. Det handlar om djupt rotade tankefigurer som präglar människors hela världsbild.

Det är det många som kan vittna om.