"Jag är inte sjuk, jag är bara döv", skriver Knut Hamsun i sin självbiografi På igenvuxna stigar. Andra världskriget var just slut och den hyllade författaren hade åtalats för landsförräderi.
Efter fyra månaders undersökning på psykiatrisk klinik förklarades han ha nedsatta själskrafter, och åtalet lades ned.
Arvet efter Hamsun är ett oläkt sår. För tre år sedan uppmärksammade man över hela Norge att det var 150 år sedan författarens födelse, och diskussionerna gick heta.
Man ska vara försiktig med att jämföra honom och Anders Behring Breivik. Den senare var en arbetslös man i periferin tills han mördade 77 människor och påstod sig vara en del av ett riddarsällskap som inte existerar. Hamsun skrev artiklar om Norges plats i det storgermanska riket, uppmanade de norska soldaterna att "kasta bössan" och skänkte sin Nobelprismedalj till Goebbels.
Men i Norge har parallellerna mellan dem med jämna mellanrum dykt upp i debatten om Breivik, och det är lätt att förstå varför. I över 60 år har de psykiatriska utlåtandena om Hamsun debatterats. Det har sagts att man inte förmådde hantera nationalikonens nazisympatier, och att detta var den verkliga orsaken till diagnosen "varaktigt försvagade själskrafter". Så kunde Norge slippa att sätta den världsberömda författaren i fängelse.
Breivik har också själv kopplat sin egen situation till Hamsuns. Efter att den första rättspsykiatriska utredningen ansåg att han var psykotisk, skrev han ett ilsket brev till medierna där han försökte skriva in sitt eget fall i efterkrigskontexten. Han påstod att inte bara Hamsun blev tvångsinlagd på sinnessjukhus efter kriget på grund av sina åsikter, utan 15 anhängare till nazistpartiet Nasjonal Samling. Historiker har avfärdat detta som rena påhitt. Så desperat var Breivik att bli betraktad som tillräknelig, att han försvarade sin sak med utsagor som snabbt kunde vederläggas.
Breivik har hela tiden hävdat att han bara gjorde det som han ansåg var rätt för landet, och som skulle rädda det från undergång. Samma sak hävdade Hamsun i sitt försvarstal, återgivet i På igenvuxna stigar. Han ansåg sig kränkt över att han berövades möjligheten att lägga fram sin sak i en rättegång: "Är det denna välvilja Herr Riksadvokaten ville erbjuda mig? Då har ni gjort upp räkningen utan mig", skrev han i ett brev 1946.
På den SVT-sända minneshögtiden i somras, ett år efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya, handlade många av talen och sångerna om att Norge var något annat än det som Breivik står för. Man sjöng "Regnbågens barn", man predikade kärlek och öppenhet.
Men författaren Karl Ove Knausgård påminde också om att berättelsen om Breivik ofrånkomligen är en del av landet: "Nu är den norska kulturen också detta, en ö full av döda kroppar, täckta av plast."
Domstolens beslut att betrakta Breivik som tillräknelig är en lättnad. Man slipper därmed att hamna i den historiska rävsax som hanteringen av Hamsun försatte Norge i.
Föreställningarna som Breivik åberopade som stöd för sina handlingar är han långt ifrån ensam om. Gårdagens dom gör det svårare att glömma bort denna dystra sanning.
Karin Olsson
karin.olsson@expressen.se
