Peter Cornell läser Karin Grundberg Wolodarskis biografi över Fredrik Roos.
En gång hette det "noblesse oblige", att privilegier förpliktar, till exempel till ett mecenatskap. Det verkar - med några lysande undantag - helt bortglömt i dagens svenska finansaristokrati. Underligt nog med tanke på att mecenaten får massor av goodwill och tillträde till en konstvärld som är betydligt roligare än finansvärlden. Antingen är man rent ut sagt för snål eller också totalt likgiltig för konst och kultur.
Finansmannen Fredrik Roos var en av de få som förstod att sätta sprätt på en del av sina pengar i ett mecenatskap där bankiren Ernest Thiel var en förebild. På 1980-talet höjde Roos temperaturen i konstlivet genom generösa inköp av ung svensk konst. Han stödde tidigt konstnärer som Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund, på den tiden ännu ganska okända namn. Det ryktades om att han kunde köpa hela utställningar. Många förhoppningar och myter surrade kring honom.
Karin Grundberg Wolodarski Foto: Mia Carlsson
Det är en utmärkt idé att berätta historien om Fredrik Roos, som Karin Grundberg Wolodarski i boken
Den döende dandyn. Om konstsamlaren Fredrik Roos. Och som civilekonom och journalist på DI lyckas hon ge ett bredare perspektiv än det rent konstvetenskapliga: Roos bakgrund i en bankirfamilj, hans allianser med den tidens klippare som Anders Wall och Erik Penser. För Roos mecenatskap är oskiljaktigt från 80-talets klippekonomi och börshysteri; själv var han en ytterst fingerfärdig gambler inom aktiehandeln.
Det var en ekonomi som återspeglade en postmodernistisk anda, vad Jean Baudrillard kallade "simulacrum" eller bländverk; ett rastlöst spel med nyckfulla abstrakta bytesvärlden i stället för långsiktiga satsningar på en fysisk infrastruktur. Och det var inte oväntat den postmodernistiska konsten Roos kände sig befryndad med.
Hans samlande var passionerat, yvigt och impulsivt - men bara sällan kunde han släppa baktanken på framtida klipp på konstmarknaden. Han skiljer sig på så sätt från en modernistisk samlare och mecenat som Gerard Bonnier som för-enade sin passion med en utpräglad känsla för kvalitet och diskretion.
Karin Grundberg Wolodarskis bok ger en journalistisk tidsbild och med sin saklighet och brist på sentimentalitet frestas hon inte till idealisering och mytbildning. Det är en effektiv och något kuslig berättelse om den originelle fribytaren Roos, hans uppgång och fall; hans död i aids vid 40 års ålder och ett konkursbo som krossade konsthallen Rooseum, det monument han byggt över sig själv i Malmö.
Men till slut återstår en fråga som kanske ingen, inte heller en konstvetare kan besvara: vad betydde kons-ten för Fredrik Roos? Inte bara konstvärlden utan konsten som enskilda konstverk?
