I sommar avskaffas kårobligatoriet på landets universitet och högskolor.
MarieLouise Samuelsson anar ännu en "frihetsform" som blir bakbunden.
Under frihetliga trumpetstötar har alliansregeringen avskaffat det så kallade kårobligatoriet, reformen träder i kraft i sommar. Motiveringen är att studenter inte längre ska tvångsanslutas.
Det har jämförts med att skrota statskyrkan och avskaffa kollektivanslutning via LO-medlemskap till socialdemokratiska partiet. Det sistnämnda en mindre lyckad analogi, eftersom ingen någonsin har tvingats vara med i LO, däremot har kårmedlemskap varit just obligatoriskt för studenter och medlemsavgifter har finansierat kårverksamheten.
Kårerna, som inrättades under 1800-talet för att tillvarata studenternas angelägenheter och rättigheter, har en lång historia som ideologiskt trätoämne. Vänstern och högern har turats om att kräva avskaffande.
Obligatoriet har också skapat stridslinjer inom partier. När Per Unckel, minister för högre utbildning och forskning 1991–1994, drev frågan om avskaffande fick han mothugg av partibröder som Lars Tobisson – han hade likt många andra haft studentpolitik som trampolin till toppolitiken.
2007 tillsatte alliansregeringen socialdemokraten Erland Ringborg att utreda frågan. Betänkandet låg till grund för beslutet som fick stöd av oppositionen.
Studentkårerna är mer splittrade. Vissa ser, som alliansen, en frihetsreform. Andra befarar minskat studentinflytande. Lärosätenas ledningar oroar sig för budgeten. Som så ofta kokar också detta ner till en fråga om pengar.
I stället för finansiering genom medlemskap ska kårverksamhet nu betalas med ett betydligt lägre statsbidrag. Mellanskillnaden hämtas ur lärosätenas hårt ansträngda ekonomi, där ”studentpengen” inte ens räcker till att erbjuda tillräckligt med lärarledd undervisning. ”Studentpengen” måste nämligen täcka annat, som lokalkostnader.
En majoritet av lärosätena hyr av statliga Akademiska hus. Detta statsmonopol tänker alliansen dock inte avskaffa. Hyrorna inbringar årliga miljarder till statskassan. Någon måtta får det vara på friheten.
I sammanhanget är det närmast komiskt att regeringens stolta vallöften om att befria universitet och högskolor från rollen som statliga myndigheter lär spricka på att det fattas pengar. Frihet utan pengar är, naturligtvis, en utopi och politiskt anbefalld frihet är aldrig gratis.
Resurser till studentkårerna kommer att variera, de stora universiteten har råd att vara mer generösa. Stockholms universitet har förutom bidrag lovat att garantera utgivning av studenttidningen Gaudeamus. I Lund ska universitetet stödprenumerera på Lundagård, medan ledningen för Uppsala är mer tveksam till att finansiera Ergo.
Som så ofta visar det sig att frihets-stämplade reformer skapar nya beroenden av offentliga pengar. Friskolor klarar sig som bekant inte utan skattemedel, man kan också notera privatiseringen av apoteken. Små aktörer har inte råd att ansluta sig till det nödvändiga datasystemet. Vilket ska av-hjälpas med, just det, statliga bidrag.
Men är verkligen studentkårer en samhällsnödvändig verksamhet, att jämföra med apotek och skolor? Varför kan inte ledningen för ett universitet eller en högskola helt enkelt bara strunta i hur det går för kårerna, deras verksamhet och tidningar?
Det är inte riktigt så enkelt.
Att attrahera studenter är en överlevnadsfråga i dagens högskolesystem, ”studentinflytande” kan användas som lockbete och konkurrensfördel. Vidare är de som ansvarar för den komplicerade, genomreglerade styrningen av moderna universitet och högskolor angelägna om att ha en motpart, representativ för studenterna.
Ungefär som att arbetsgivare för stora företag vill ha fackföreningar, det blir liksom mer lätthanterligt.
Däremot är det mycket svårt att (i en demokrati) föreställa sig att arbetsgivare skulle få ”godkänna” fackföreningar och deras verksamhet.
Men det är vad som framöver gäller för studentkårerna, det är universitetsledningen som avgör vad som är en ”legitim” studentkår, ett godkännande som omprövas vart tredje år.
Precis som med kollektivtrafik och snöröjning kan alltså kårverksamheten sägas bli upphandlad i konkurrens (mellan kårerna) och kommer sannolikt att få lägga minst lika mycket krut på anbudsförfarande som på långsiktiga engagemang i exempelvis studentbostäder.
Att avreglering tenderar att bli lika med kortsiktig utbytbarhet visar ett dokument från Södertörns högskolestyrelse: ”Beslut om att bevilja en studentsammanslutning ställning som studentkår ska – i den mån det inte återkallas – gälla för tre år.”
Hur det kan komma att te sig i praktiken, på universitetsgolvet, har också framgått av en ilsken ordväxling i Västerbottens-Kuriren mellan Nils Larsson, Umeå studentkårs ordförande, och Göran Sandberg, avgående rektor för Umeå universitet.
Larsson anklagar universitetet för att försöka komma billigt undan gällande kårbidragen och avlägger ett hotfullt löfte: när Sandbergs efterträdare ska utses kommer kåren att rösta på den kandidat som lovar mest stöd (pengar!) till studenterna. Sandberg kontrar med att universitetet vill ha kårer med ”tydlig legitimitet” och skriver att ”just Umeå studentkår har dessutom en partipolitisk överbyggnad med en tillhörande administration som inte ger universitetet något mervärde”.
Bråket i Umeå är nog inte särskilt representativt för förhållandet mellan nuvarande kårer och ledningar.
Men ”frihetsreformen” är riggad så att det ska till närmast omänskligt storsinta rektorer för att dessa inte ska frestas att gynna kårer som förhåller sig följsamt till ledningen.
Och omvänt, studentkårer måste i framtiden inte enbart marknadsföra sig för att få medlemmar. Utan också se till att hålla sig väl med lärosätets affärsidéer.
