Gustav Klimt plirar in i kameran, håller ömt en katt i famnen. Fotot togs utanför ateljén på Josefstädter strasse 21, Wien, för hundra år sedan. Ändå är det underligt modernt. Kvaliteten är så fräsch att det hade kunnat vara nutid, håret så rufsigt att man misstänker fejk: en iscensättning av en fin de siècle-bohem. Men det är tältklänningen man ser. Klimts "malerkittel", en golvsvepande särk i vad som ser ut att vara grovt linne.

Vad ville Klimt säga med sin underligt moderna hemulklänning? Och: vad vill Rick Owens? Strax innan bilden av kittel-Klimt cirkulerade i medierna på konstnärens 150-årsdag (se Therese Bohman, Expressen 14/7), hävdade en kärntrupp i Paris – och även Milano – klänningsmannens ankomst under herrmodeveckan: kjolar som föreställde shorts, rockar som i själva verket var klänningar. Sobert slitsat hos Jil Sander, Di Leva-blommigt hos Raf Simons, Givenchy-designern Riccardo Tisci visade minikjolar i babyrosa satin. Detta på brutalt sminkade modeller med svällande muskler.

Rick Owens skrudar liknade Klimt-kitteln, enkelt utformade som hemula tält och skurna längs fotknölarna. Kollektionen hette "Island", som om Owens velat förmedla känslan av sin egen, ensamma existens som kalifornisk queerdesigner och dessutom goth i lyxindustrins Paris: var konstnär sin egen ö.

Manlig crossdressing är givetvis ingen nyhet. Påven, RuPaul, Dame Edna, Kapten Klänning. Ingen av dem har hittills fångats på bild i byxor.

Nytt är däremot mängden av betydande modeskapare som samtidigt går till angrepp mot byxnormen. I modehistorien har det inte hänt sedan Klimt, på ett ungefär. Man kan fråga sig varför: Hur branschen med den välkänt höga hbtq-faktorn kom att bli så könskonservativ. Jean Paul Gaultier har med en dåres envishet insisterat på manskjol sedan 1980-talet utan att hittills frälsa massorna. Marc Jacobs är mer typisk: modeskaparen som gärna klär sig i rosa klänning, men hittills inte har prånglat ut en enda kilt på catwalken.

Museerna har i omgångar skildrat den stiltje som råder i herrmodet. New York-museet Metropolitans utställning om herrkjolen år 2003 döptes till Bravehearts, en hyllning till mannen som mot alla odds vågar bära icke tudelad benklädnad. I fjolårets Fashion institute-utställning His & Hers, också i New York, visades hur kavaj- och byxuniformen bara omformulerats i sin betydelse sedan 1800-talet när den lånats av kvinnor. I Valerie Steeles Paris Fashion (Berg, 1998) citeras en fransk skräddartidning som ledsnade redan 1862: "Denna fattiga dräkt bredvid briljansen, rikedomen, enkelheten i en kvinnas klädnad blir bara mer chockerande." Två kostymknäppta sekel har gått sedan 1700-talets hovdräkt, som i princip var könsneutral: lika fåfängt smyckad.

Att det könsneutrala modet faktiskt överlevde som barnklädsel är glömt i dagens hen-debatt. På gamla tiders hovporträtt går det inte att skilja prinsessorna från prinsarna. Klänningen var norm, alla barn en "hen" till sjuårsåldern. I en målning från 1615 har fyraårige Ulrik av Danmark stöpts i ett styvstärkt klänningsskal, med barnhuvudet monterat på pipkragen. Familjebilder från långt in på 1900-talet visar pojkar som Shirley Temple-änglar i långa lockar och kjolfluff.

Säkert var Klimt en ängel i klänning som barn. Som vuxen blev han obekymrad särkbärare. Ett med der malerkittel som nog var blå. Det kan man gissa eftersom den yngre vännen Egon Schiele målade honom så, och sig själv. I verket "Die Eremiten" – eremiterna – omfamnar de varandra under ett svart tygsjok, som en dyster parafras på Klimts monumentalt berömda "Kyssen" där kärleksparet smälter samman i en bysantinsk guldflod. Schiele blev klännings­kille som Klimt. Konstkritikern Berta Zuckerkandl mötte konstnären i Wien år 1902, omsvärmad av "slanka, underbara vampar" (Osterreich intim, 1970). Modellen Friederike Beer-Monti beskrev honom som "exceptionellt djurisk", med en "animalisk odör". Särkmannen hade dragningskraft. Och något mer.

Schiele och Klimt delade sjokplagg, samt besattheten av kvinnor och sexualitet i förra sekelskiftets Wien. Samma omvittnat kvävande miljö som gjorde det lika omvittnat intoleranta borgerskapet möjligt var en frodig grogrund för nytänkande, för banbrytare som Freud och Wittgenstein. Hela den myllrande historien finns i Carl E Schorskes magnum opus om Wien-modernismen, Fin-de-siècle Vienna (Vintage Books, 1980). Die Junge, pionjärgenerationen som Klimt tillhörde, såg han som en "oidipal" intelligentia i opposition mot pappa/bourgeoisiens elitstyre: "Wiens bästa skribenter, dess målare och psykologer, till och med konsthistoriker, engagerade sig i problemet med individens natur i ett sönderfallande samhälle." Den animaliskt osande Klimt levde bohemiskt särkliv med sina fränder, mitt bland chapeau-claque-herrar och krinolindamer i det habsburgska imperiets sista tid. Ur detta "apokalyptiska laboratorium", som platsen kallades av samtida intellektuella, föddes Wien-modernismen: imperiet överlevde Klimts död med bara sju månader.

Så vad gör en särkman här, just nu? Elizabeth Wilsons kloka observation i Adorned in dreams (Virago, 1985) gäller fortfarande: "Moderniteten klär sig i rekonstruktioner av det förgångna." Många modetänkare med Wilson har argumenterat för vikten av att förstå dagens mode i ljuset av modernismens framväxt. Dagsläget är inte heller särskilt obekant jämfört med det Wien som Schorske porträtterade, av kollapsade system, undergångsstämningar och växande avstånd till den politiska makten. Då som nu är modet könspolariserat, catwalken – och samhället i stort – annekterad av maktkostymer. Modeskaparna i Paris visar ett alternativ, helt enkelt: Rick Owens "Island", konstnärens ö mitt i borger­ligheten.