På filmfestivalen i Cannes visas Oliver Stones uppföljare till succén Wall street. Erik Helmerson konstaterar att finansvalparna kommer ut som goda sossar.
CANNESKAPADER
När jag var helt ung hade jag vänner som gick på en av Stockholms mest progressiva skolor. Här talar vi skiftet mellan 1970- och 1980-tal, så termen "progressiv", liksom kronan, var ännu inte helt devalverad.
Tv var tvärförbjudet, i skolan som hemma, och en matematiklektion kunde utan svårigheter gå ut på att rita könshår på teckningen av Moder Jord eller skicka handgjorda flöjter till förtryckta kvinnor i vad som populärt kallades de underutvecklade länderna.
Och så, år 1987, just när dessa unga flöjtmakare som bäst sökte en revolt och en ikon, så stod han där med sina hängslen och sin backslick. Gordon Gekko i Wall Street. Tre av mina vänner såg filmen en handfull gånger, varpå de knäckte sina föräldrar genom att klippa håret och skaffa ett jobb - efter att först ha susat igenom Handelshögskolan och ett traineeprogram hos Jan Stenbeck.
Men nu skriver vi 2008, Gordon Gekko har släppts ut ur fängelset och hunnit fila på sin revansch när en ny lavin träffar Wall Street (gatan, inte filmen). Den stora kraschen i oktober, orsakad av giftiga krediter och tron på en ekonomi som bara kunde gå uppåt, bildar fond för Oliver Stones uppföljare Wall Street - Money never sleeps som på onsdagen hade världspremiär på filmfestivalen i Cannes.
Cannes är förstås ett perfekt ställe för en film som visar blankt stål mot USA och kapitalismen i allmänhet och bonusekonomins girighet i synnerhet. Inte nog med att ingenting varit gratis i Cannes sedan 1968; ingen gillar en börsmäklare och allra minst europeiska filmjournalister. När en politiker i filmen (förmodligen modellerad på George Bushs hårdföre finansminister Henry Paulson) förskräckt kommenterar ett förslag med orden "men det är ju socialism!" kommer det första hånfulla kulturfnisset från den fullsatta Lumière- salongen i Cannes.
Och under filmens gång får vi många tillfällen att både fnissa och sätta fnisset så hårt i halsen att det måste förlösas med kejsarsnitt. På duken gestaltas snyggt och effektivt hur 2008 års dragkamp mellan banker, investerare och skattebetalare visar sig vara ett bokstavligt nollsummespel - när spelet är slut finns noll summor kvar. Även champagne ger baksmälla.
Men Money never sleeps når aldrig upp till Wall Streets toppnoteringar. Orsaken är underskott på Gordon Gekko. Det finns få bättre filmskurkar. Ända sedan film ett har man gått runt och rent fysiskt känt att Gekko fortfarande är där ute någonstans. Om Bretton James, den nye börsskurken spelad av Josh Brolin, också burades in skulle knappt hans mamma ens märka att han var borta.
Och aldrig någonsin kommer han få någon att byta frisyr.
Oliver Stone får dock god hjälp med marknadsföringen av sin film av det grekiska folket. "Europabörser: Skuldkrisen tynger" lyder en rubrik på Dagens Industris hemsida just när jag skriver detta. Om storbanker kan gå i konkurs - varför inte halvstora ekonomier? Vem som bär skulden för den grekiska tragedin kanske aldrig blir klarlagt. Är det bara jag som i kulisserna anar en anonym, hånleende Gordon el Greco?
På premiärens efterföljande presskonferens i Cannes säger Oliver Stone att han faktiskt trodde att folk lärt sig av 1980-talets krasch. Men varför skulle vi? Den ekonomiska historiens första bubbla, tulpanhysterin i Holland på 1630-talet då en lök kunde vara värd tio årslöner innan priset dök som en silvertärna, nämns i filmen. Det är ingen slump att en av böckerna om finansbubblorna har titeln This time it's different.
Och det visar sig att Stone, till filmjournalisternas stora besvikelse och trots alla sina dokumentärer om Fidel Castro, inte alls har agendan att bränna Wall Street-bankerna och dansa i askan. I stället drömmer han sig tillbaka till en annan kapitalism, en som låg nära rötterna och var mer "äkta", som om han talade om en musikstil snarare än en ideologi.
Till en tid när mäklarna var som Stones pappa Lou och bar tweedkostymer med blommor i kavajslaget. Och när Gunnar Sträng var finansminister, kan man anta. För naturligtvis kommer Oliver Stone och Michael Douglas, precis som resten av Hollywood, ut som goda, traditionalistiska socialdemokrater.
ERIK HELMERSON, filmskribent för TT spektra.
