Skilda världar. I spanska Melilla spelar man golf vid gränsen. Foto: Jose Palazon Osma
Skilda världar. I spanska Melilla spelar man golf vid gränsen. Foto: Jose Palazon Osma

Kampens hjärta

Publicerad

Plötsligt pratar högern oavbrutet om flyktingvolymer och deras hot mot välfärdsstaten.

Anna Hellgren ser borgerlighen utkämpa ett slag om tolkningsföreträden.

I en inte alltför avlägsen dåtid kunde Fredrik Lindström skriva in sig i humorhistorien genom att busringa till Ja till EU:s kampanjkontor och fråga om det inte var så att ett EU-medlemskap skulle innebära att 10 000 tyska bögar vällde in över Sveriges gränser.

Nidbilden av den ängslige svensken blev inte mindre perfekt av att Lindström och Ja till EU-kvinnan till slut enas om att det mycket väl kan komma 100 000 tyska bögar - men att gränsen för hur många bögar som ryms nog ändå måste dras där.

Ett liknande skämt ter sig omöjligt i dag. För om gemene hen sedan EU-omröstningen faktiskt gjort sig av med åtminstone en del av sin värsta tysk- och bögskräck är främlingshotet fortfarande intakt. Det upprepades några år senare när oron för "social turism" lamslog svensk offentlighet inför EU:s utvidgning (likt de tyska bögarna avstod dock östeuropéerna möjligheten att översvämma Sveriges välfärdsinstitutioner).

Att vi sedan dess lärt oss att om inte älska så ändå ta Europa och unionens passfrihet för givna betyder inte att idéerna om nationen dött ut. Gränserna för vem som är en främling har, med hjälp av globaliseringen, bara vidgats en aning. De italienare och greker och bosnier (och judar) som vid varierande tidpunkter i historien setts som ett hot mot folkhemmets inrättningar betraktas numera som goda grannar.

Hotet mot svenskheten och nationsgränsen är i stället ett annat: flyktingar från främst Mellanöstern och Afrikas horn.

Nyligen presenterade Migrationsverket en prognos för antalet asylsökande 2015. Trots Fort Europas idoga ansträngningar att stänga människor ute beräknas mellan 80 000 och 105 000 flyktingar söka asyl i Sverige nästa år.

Den liberala borgerligheten har hälsat prognosen med att intensifiera den kamp om migrationspolitiken som pågått inom svensk höger sedan valet. Det fanns ansatser redan 2010: två dagar efter valet efterlyste Johan Lundberg och Paulina Neuding en "debatt om invandringens problem" på DN Debatt. De fick inget vidare gehör, den gången - tvärtom angreps de tämligen omgående.

Annat är det nu. Med Migrationsverkets prognos som förevändning målas "volymerna" - det vill säga antalet flyktingar - upp som det offentliga samhällets största tabu. På samma sätt som såväl SD som vissa borgerliga debattörer tidigare hävdat att "ingen" får diskutera invandring hävdas alltså än en gång att flyktingfrågan tystas ner av det PK-darrande etablissemang som åsiktskorridoren tagit som gisslan.

Andra debattörer har tagit tillfället i akt att hävda att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt och icke-rasistiskt parti, eller att islam är terrorismens källa, alternativt att näringslivet bör lära känna SD.

Vissa anför att "flyktingkrisen" redan drivit människor att rösta på Sverigedemokraterna. Det är ett ihåligt argument på flera vis: men kanske främst för att en snabb titt i valstatistiken avslöjar att det inte stämmer. SD gick framåt i hela Sverige - inklusive områden där ytterst få, om ens några invandrare och/eller flyktingar synts till. Områden som därtill utmärks av låg alternativt ickeexisterande arbetslöshet, höga inkomster samt resursstarka skolor. Att mängden invandrare inte påverkar stödet för högerextrema partier är för övrigt en realitet också i resten av Europa.

Men varför vill en så stor del av den liberala borgerligheten plötsligt betrakta nationen och samhällets institutioner som något fast och oföränderligt? Vadan denna deterministiska omsorg om samma välfärdsstat de flesta från höger vigt sina politiska liv till att riva upp?

Den som studerar de stora ideologiska rörelserna vet att konservatism ligger i tiden. Den (ny)liberala erans ekonomiska och realpolitiska efterverkningar är fortfarande en realitet, men har kompletterats med nationalism och värdekonservatism. Det är en ideologi som passar dåligt för den som vill göra en handgriplig insats för att minska fattigdomen, krigen och förtrycket som präglar stora delar av Europas närområden.

Så länge Fredrik Reinfeldt kunde lova fortsatta skattesänkningar och utförsäljningar av det gemensamma samtidigt med en relativt sett generös flyktingpolitik stannade de konservativa impulserna vid skrivbordet. Med Reinfeldt borta och en regering som redan höjt skatten på andra områden tycks alla säkringar ryka. Borgerligheten är ett öppet fält, SD:s potentiellt ännu större väljarskara lockande.

Debatten är inte bara en angelägenhet för högerns tyckarmenageri, varav vissa - företrädelsevis ledarskribenter utanför storstäderna - fortfarande försvarar den rådande migrationsuppgörelsen. Men det många befarade efter SD:s intåg i riksdagen 2010 - att samtalet skulle gira åt ett hetsigt norskt eller danskt och migrationsfientligt håll - är en kamp som i själva verket står inför dörren nu, fyra år senare. Den normerande seger för öppenhet och antirasism som tycktes så solid under förra mandatperioden är till slut under attack.

Man kan så klart, likt de många borgerliga debattörerna, argumentera för att Sverige beviljat fler flyktingar asyl per capita än alla andra europeiska länder. Att andra måste ta ansvar och att vi inte har råd. Att vi sedan Olof Palmes dagar förknippats med generositet till den milda grad att människosmugglare använder det som ursäkt att lura i folk att Sverige är ett paradis för alla att ta del av. Att människorna som drunknar i Medelhavet borde stannat hemma, och att (för) stor invandring leder till "parallella samhällen" och all möjlig jävelskap.

Också ansenliga delar av vänstern tycker detsamma.

Personligen är jag övertygad om att historien kommer att döma oss hårt om vi låter konservatismen segra. Och att den enda fråga vars politiska tabu faktiskt är värt att bryta är denna: Vilka är vi att bestämma över liv och död?

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag