Den djupt laddade föreställningen om madonnan och horan har genom åren legat som en fet bromskloss för kvinnorörelsen. På ytan har den nyliberala marknadsekonomins individualfeministiska falang gjort vissa försök att radera den, till exempel genom att lansera prostitution som entreprenörskap.
Prostituerade påstås vilja ansluta sig till fackföreningar och uttrycker kaxigt att de inte är några offer utan medvetna subjekt som tycker det är toppenkul med sex. Det skamligaste som finns är numera att erkänna sin svaghet, att sälja sin kropp är en droppe i havet i jämförelse.
Klirr i kassan förväxlas som vanligt med frihet, men ingen diskuterar det verkliga priset: alienationen. Ingen vill heller konfrontera den verkliga motståndaren: mannen som köper. Som Kajsa Ekis Ekman skriver i sin debattbok: Ingen ”frågar Göran vad fanken han håller på med”.

I den nyliberalt marknadsekonomiska synen på prostitution är det fantasifiguren ”den puritanska gammelfeministen” som är huvudfienden. En svensk företrädare för anti-offerlinjen är Petra Öster-gren. Ekis Ekman går hårt åt Östergren, och visar att de prostituerades nya ”självförtroende” i själva verket bara är en nyliberal uppdatering av de gamla, konservativt patriarkala begreppen. Horan har döpts om till ”sexarbetare”, madonnan tar form i en rätt ny business: surrogatmödraskap.
Ekis Ekman har lysande tajmning: hon kommer med sin bok i kölvattnet efter Lena Anderssons familjedissande ledartext DN 29/8.  Ekis Ekman ifrågasätter reproduktionsnormen på ett mycket mer övergripande och intelligent sätt än Andersson: vad händer när familjelyckan kopplas till konsumtionen, när reproduktionsnormen triggas av ekonomiska intressen, och när det faktiskt blir möjligt att beställa och köpa genetisk familjelycka?
Säljarna i det fallet tycks grovhugget sett tillhöra två kategorier: fattiga kvinnor i exempelvis Indien, som väljer mellan att vara behållare åt någon annans barn och att avyttra sina inälvor, och gravt masochistiska, fundamentalkristna hemmafruar i USA.
I båda fallen handlar det, precis som i prostitutionen, om kvinnokroppen (och – själen) som vara. Ekis Ekman är en total bulldozer i sitt massivt strukturella, marxistiskt inspirerade tänkande. Man skulle visserligen kunna anklaga henne för att slå in öppna dörrar, men sen när har det räckt att slå in dörrarna en gång?

Dessutom känns diskussionen kring surrogatmödraskapet ny och viktig. En fråga som uppstår i mig är till exempel hur man kan göra sådana extrema experiment i mänsklig psykologi utan att ens ha stabil forskning om gravida kvinnors interaktion med sina foster.
Räcker det verkligen med att undvika kattsand och knark, är det inte minst lika livshotande för fostret att bli psykiskt ignorerat – surrogatmödrarna uppfostras till att vägra knyta an till bebisarna i magen – genom hela graviditeten?
Ekis Ekmans viktigaste insats med den här boken är att avkoda ett skrämmande nyspråk, där man med hjälp av begreppsförskjutning och abstraktioner förvandlar förtryck till frihet och livet till en vara, i en utveckling av alienation som inte ens marxismen har kunnat förutspå.
En vacker dag när du vaknar och tittar dig i spegeln ligger det bara en hög pengar där.