Vredens blick. Anders Breivik bakom sin försvarare. Foto: Heiko Junge
Vredens blick. Anders Breivik bakom sin försvarare. Foto: Heiko Junge

Kains ansikte

Publicerad

Många norrmän anser att mediebevakningen av rättegången mot Anders Breivik ger honom den plattform han vill ha.
Karl Ove Knausgård menar att rättegången inte är till för mördaren utan för oss och att vi därför bör bevittna den.

I torsdags kväll gick jag över till en granne för att se på nyheterna. Det var Anders Behring Breivik jag ville se. Jag hade förstås redan sett otaliga bilder av honom, läst otaliga artiklar och det som han hade lagt ut på internet innan han lät bomben detonera i Oslo och körde i väg till Utøya, där han hade ihjäl 69 försvarslösa människor.

Under de nio månader som har gått sedan dess har bilden av honom varit ständigt när-varande i mitt liv, precis som i alla norrmäns.

Men för att få ett intryck av en persons karaktär måste man se honom röra sig. Så mycket ryms i kroppshållningen – i händernas, munnens och ögonens rörelser – och jag hade ingen aning om vilket slags utstrålning Breivik hade. Hur han talade och reagerade på den situation han befann sig i. Av någon anledning verkade det viktigt.

 

Karl Ove Knausgård.Foto: Anders Hansson
Så jag satte mig ner med min granne Bo, och där syntes Breivik i rutan, filmad när han lyssnade på sin försvarsadvokat. Hans kropp var avslappnad, ögonen uttryckte först förvåning som om han inte trodde på vad han hörde, sedan intensitet och närapå iver.

"Jag förstår inte", sa Bo, varför de låter honom få så stor plats. Han har ju erkänt, kunde de inte nöja sig med det och bara fälla domen?"

Det är en bra fråga. Morden var politiskt motiverade, så varför ge honom den här plattformen?

Det var ju den han ville ha och gjorde det han gjorde för. Och dessa ändlösa redo-görelser - vad leder de till förutom en skräckslagen sorts förlamning?

Enligt en opinions-mätning före rättegången tyckte två av tre norrmän att medie- täckningen var över-dimensionerad. Själv har jag känt något som påminner om illamående. Och ändå drogs jag till tv-skärmen för att se honom; massmördaren, ogärningsmannen, galningen.

Varför det?

Inte på grund av medlidande med offren och de efterlevande utan snarare av nyfikenhet: vem är det här monstret?

 

När jag först fick reda på vad som hade hänt på Utøya den där julidagen förra året hade jag inte alls det slagets distans. Den förtvivlan som kom över mig var omedelbar och vild. Jag grät. Det fanns inte tankar eller känslor för annat än det mörker som hade sänkt sig.

Men det fanns ljus i bilderna från ön, och det kände jag igen. Det var ljuset vid en norsk fjord en regnig dag. Och jag kände mycket väl till de mörkgröna tallarna vid strandkanten, de gråvita kala klipporna och havet, tungt och stilla och även det grått.

Mitt i allt det välbekanta låg döda kroppar täckta av plast. Någon hade gått runt på ön och skjutit människa efter människa, barn och ungdomar. Deras liv var utsläckta. Å gud i himmelen – liv efter liv, ljus efter ljus.

Men under de veckor som följde återställdes vardagslivet långsamt, katastrofen blev något man talade om, diskuterade och gjorde politiska poänger av. Och mördaren blev ett ansikte som sålde tidningar. En bild, en seriefigur och fiktion.

Medan jag skriver det här sitter han fängslad. Kanske ligger han vaken och tänker på vad han ska säga i rättegångssalen eller på vad han redan har sagt. Kanske är han nöjd. Han har uppträtt kontrollerat, rationellt och avmätt, och blivit bemött på samma sätt.

 

Han har i detalj fått redogöra för sin sida av saken. Han vet vad han har gjort och sagt att hans handlingar går emot den mänskliga naturen, men för att övervinna detta har han använt olika tekniker.

Gemensamt för dem är avstånd och abstraktion.

Att skära av alla band till andra människor, "desensitisera" sig själv och att avhumanisera sina offer, vilka han sköt såsom han tidigare hade skjutit ner fiender i datorspel.

Detta avstånd och det att vända sig bort från samhället har gjort honom omöjlig att tillrättavisa och korrigera. Bibelns Kain och Abel varnar, i ordagrann översättning från hebreiska: "Det brann i Kain, och hans ansikte föll ihop. Och Gud sa till Kain: Varför brinner du, och varför har ditt ansikte fallit ihop? Om du vill göra gott, res dig upp, och om du inte vill göra gott, kommer synden att ställa sig utanför dörren, och det är dig den begär, och du kan besegra den."

Att vända sig bort - vilket inte bara är att inte se utan också att inte bli sedd - är farligt: i det okorrigerade rummet samlas synden.

 

Vad Breivik möjligen anar men nog inte kan förstå omfattningen av är vad som kommer att hända när rättegången lämnar honom och hans världsbild, denna rigoröst upprätthållna fiktion, till förmån för hans 77 offer.

Deras dödsögonblick kommer att redovisas ett efter ett, lika långsamt och metodiskt som när det handlade om förövaren.

De döda kroppar som han lämnade utspridda på gatan, i skogen och på klipporna, i vattnet och på stranden; den sammanlagda tyngden av alla dessa kroppar, och inte bara kropparna utan också deras namn – ett benämnande som kommer att återväcka minnen av dessa älskades skratt, röster och rop, glädje och sorg, men framför allt av det hopp som har gått förlorat.

 

När denna tyngd gör sig påmind kommer allt som Breivik har sagt, hans idéer och föreställningsvärld, att bli till intet. Om detta härskar inget tvivel.

Det kan hända att Brevik kan stå emot även det, men rättegången är inte till för honom utan för oss.

Vi ska se honom som han är, en människa som du och jag, och vi ska se vad han har gjort. Och vi ska försöka förstå.

Det farliga är avståndet, sammanblandningen mellan föreställningen om världen och den riktiga världen, att vända sig bort från den andre.

Och det är just vad denna rättegång, med dess emfas på formaliteter och likabehandling, utmanar.

Vår uppgift är att bevittna den, alltså att låta verklighetens tyngd bryta igenom bilden av verkligheten och korrigera den.

Och aldrig, aldrig någonsin det omvända.

 

Karl Ove Knausgård

kulturen@expressen.se

 

Karl Ove Knausgård är norsk författare, bosatt i skånska Glemmingebro. Fjärde delen i hans omtalade romansvit Min kamp kom ut på svenska i mars.

Artikeln har tidigare publicerats i New York Times.

Översättning: Nina Lekander

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag