Franz Kafka och Bruno Schulz skildrar en värld som snart ska utplånas.
Anita Goldman ser en utställning om de båda författarna på Judiska museet.
Var går gränserna mellan dem och oss, mellan den fertila myllan där möten sker och den sterila där rädslan tar överhanden och utestängningen iscensätts? Vem är europé och vad är egentligen en europé?
Frågeställningarna är minst sagt aktuella, ja till och med akuta. I gränslandet mellan gamla invånare och nya, mellan nya möten mellan religioner och folkslag uppstår nya världar och förhållningsätt. Vi vet ännu inte vad, vi får vänta och se, kanske en generation, kanske flera.
Ibland kan jag tycka att vårt samtal om detta är omoget, även när det välvilligt förespråkar möten och integration. Vad som skapas just nu i kultur-mötenas och kulturkrockarnas Europa och Sverige, det kommer vi inte riktigt att kunna greppa på länge än.
Under tiden kanske vi kan lära oss något om processen genom att studera vår närhistoria. Ett sådant spännande gränsland mellan gammalt och nytt och mellan olika folkslag presenteras på Judiska museet i Stockholm, som med den nyinvigda utställningen Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare gör det som museer oftare borde göra: kombinerar det redan kända men det för oss okända och skapar en alldeles ny insikt.
Det kända är förstås Franz Kafka, den europiska 1900-talslitteraturens ikon framför alla andra. ”Också de som inte läst en rad av honom vet vad en kafkaesk situation är… Det är att befinna sig i en mardröm, insnärjd i ett system som saknar utgång, offer för
en byråkratisk ansiktslös grymhet”, konstaterar författaren Agneta Pleijel som har
bidragit med en lång och initierad essä i utställningskatalogen.
Kafka är den ena av ”två av de nödvändiga änglarna”, den andra är Bruno Schulz, långt mindre välkänd än sin kollega, även om han numera i sitt hemland Polen har fått en ställning som en av de verkligt stora. Pleijel gör ett fiktivt porträtt av Schulz i romanen Lord Nevermore och hon nämner i essän att Göran Tunström ofta talade om Schulz som ”bättre än Kafka”. Men annars har det varit tyst om denna store författare och de två böcker som han har skrivit har varit omöjliga att få tag på i Johan Malms översättning från 1983.
Både Schulz och Kafka föddes in i judiska assimilerade familjer, bådas fäder var klädes- och tyghandlare (exakt samma bakgrund som den några decennier
äldre Sigmund Freud, vars idéer om det omedvetna båda kände till), men medan Kafka växte upp i metropolen Prag, var den nio år yngre Schulz (född 1892) provinsens son, han framlevde sitt liv i den lilla staden Drohobycz.
I båda städerna var den judiska befolkningen stor. Ingen av författarna kan i dag läsas utan medvetandet om den utplåning av deras världar som snart skulle inträffa. Anti-
semitismen flammade ständigt upp i Prag och många judar flyttade (intet ont anande) till Wien och Berlin eller vidare till Palestina och USA.
”Kafkas dagböcker återger hans ångest, panikkänslor och förnimmelse av främlingskap”, skriver Pleijel. Kafka dör av tuberkulos i landsflyktens Berlin 1924. Schulz stannar i den provins som kanske mer än någon annan har kommit att förknippas med den östeuropeiska judenheten: Galizien. Då tillhörde den Österrike-Ungern, i dag är staden en del av Ukraina.I Galizien levde ukrainare, ryssar, polacker, tyskar, armenier, judar i en väv av språk, religioner, kulturer. Men rädslan för skillnader och möten ledde till slut till utplåningens politik och 1942 skjuts Schulz ihjäl av Gestapo.
Kafka skrev på tyska men talade obehindrat tjeckiska, Schulz skrev på polska men behärskade väl tyska och kom att introducera Kafka på polska. Kafka fick dock aldrig någon kännedom om den nio år yngre Schulz. Trots att båda levde och andades den labila politiska situationen, valde de att skriva om frihet och förtryck på ett indirekt vis. De tecknade, menar Pleijel, ”tidens insida”.
Schulz var skygg och fysiskt bräcklig, han arbetade som teckningslärare och blev själv en betydande konstnär. Han illustrerade sina böcker med grafik och några av dessa hisnande, humoristiska blad finns med på utställningen. Här möter vi en sällsam värld av hukande, deformerade män som extatiskt dyrkar Kvinnan.
Könsmaktsordningen är vänd upp och ned, kvinnorna vandrar genom staden eller sitter i salongen nakna, allsmäktiga, upphöjda. Schulz grafik är ”en masochismens och fetischismens höga visa”, skriver Pleijel.
I de två samlingarna berättelser som finns kvar, Kanelbutikerna från 1934 och Sanatoriet Timglaset från 1937, dominerar dock fadern. En bisarr, bräcklig fadersfigur som skapar ett eget absurt universum instängt i våningen ovanför klädesbutiken. Kanske skulle man kunna kalla Schulz värld för ett slags litterär motsvarighet till Chagalls målningar. Men den har inget av Chagalls luftighet, utan den är barock, andlöst mångordig, materian själv full-
ständigt fermenterar i språket.
Hos Schulz blir språket sitt eget universum, både skapelsens orsak och slutgiltiga form. Kanske är detta lika mycket ett svar på förebådandet av Förintelsen som Kafkas värld där människan hålls inte i språkets utan i den okända maktens strupgrepp.
