I dag högtidlighålls minnet av Auschwitz befrielse och förintelsens offer.
Jackie Jakubowski påminner om att hotet mot världens judar kvarstår.
Det är ingen slump att Irans president Mahmoud Ahmadinejad, som hotar den judiska staten med utplåning, har arrangerat en internationell förintelseförnekarkonferens i Teheran.
Genom att förneka folkmordet på sex miljoner europeiska judar tror sig Ahmadinejad kunna underminera Israels existensberättigande: har judarna inte förföljts och mördats av nazisterna finns ingen anledning att låta dem ha en egen stat. ”Lösningen av förintelsefrågan kommer att leda till Israels tillintetgörande”, förklarade Muhammad Ali Ramin, chef för den iranska regeringens nybildade institut för förintelseförnekande,
i samband med Teherankonferensen.
Samtidigt pågår en demonisering av judar i iranska massmedier och skolböcker, där de beskrivs som islams fiender och ondskan personifierad. Så förbereds grunden för en ny förintelse. Vi känner igen metoden från nazismens antijudiska hetskampanjer, men också från hutupropagandan mot tutsier som föregick folkmordet i Rwanda på 1990-talet.
Det finns dem som vill (bort)förklara Ahmadinejads öppet uttalade hot med att det rör sig om slagord för folkmassorna, högljudd retorik eller diktaturens överspända vokabulär. Det judiska folkets historiska erfarenhet är dock att varje gång en politisk eller religiös ledare hotat att döda judar har han menat precis det han har sagt.
De som utsätts för detta dödshot har inte råd att spekulera i huruvida den iranske presidentens ord möjligen är metaforer eller tomma fraser.
Ahmadinejad må vara en liten figur, som mycket väl skulle kunna karikeras på samma sätt som Charlie Chaplin gjorde med en annan liten skrikande judehatare. Hans Diktatorn kunde man skratta åt – men förlagan var verklig. Samma gäller Ahmadinejad, vars hotelser bör tas bokstavligt och på största allvar.
Det är i ljuset av dessa hot man måste se omvärldens oro inför Irans strävan att skaffa sig egna kärnvapen.
Ahmadinejad är varken ensam eller den förste efter den islamiska revolutionen 1979 som talat om den judiska statens utplåning både som ett politiskt mål och en religiös plikt.
Irans högste religiöse ledare ayatolla Ali Khameini har tidigare sagt att: ”det bara finns en lösning på Mellanösternproblemet, nämligen att den judiska staten utplånas”.
Irans tidigare president Ali Akbar Hashemi Rafsanjani som anses vara moderat (!) har sagt att ”I sinom tid kommer den islamiska världen att förfoga över kärnvapen och då hamnar västvärldens strategi i en återvändsgränd, eftersom en enda atombomb är tillräcklig för att utplåna hela Israel… även om Israel hann svara med egna atombomber skulle det bara skada den islamiska världen, medan den judiska staten en gång för alla skulle upphöra att existera… Det är inte irrationellt att överväga en sådan möjlighet.”
Den franske filosofen André Glucksmann har konstaterat att Iran, genom att öppet uttala ett hot om att förgöra Israel med dess invånare (hur förgör man en stat om inte genom att döda dess invånare?) och samtidigt arbeta för att skaffa sig medel för att förverkliga sitt mål, har brutit mot två tabun som sedan 1945 varit det internationella samfundets grundpelare: ”Aldrig mer Auschwitz” och ”Aldrig mer Hiroshima”.
Förgäves söker man uttryck för förståelsen av allvaret i denna situation i den svenska debatten.
”Iran borde äga kärnvapen – för att begränsa USA:s globala hegemoni”, skrev för en tid sedan den ansvarslösa vänsterns egen husfilosof Slavoj Zizek
i en artikel med rubriken ”Ge iranska kärnvapen en chans” på DN:s kultursida (10/4–05). Och medan en allt mer oroad värld i FN inför ekonomiska sanktioner mot Iran, som ett sätt att avvärja en militär lösning, försäkrade Magnus Caraveli i samma tidning (15/3–07) att ”ett starkare Iran [UNDERFÖRSTÅTT] inte innebär definitionsmässigt ett hot mot oss”.
Vilka är oss? Det låter inte som en tröst för undertecknad.
