Jag tordes aldrig fråga Germaine Greer om hon fortfarande var "one of the best fucked women in the world". Man vill gärna ställa frågor om sex, kön, biologi och testosteron och sådant till denna världsberömda australiska feminist som slog igenom med Den kvinnliga eunucken 1970.

Eller tordes, jag fick få chanser att ställa någon av alla förberedda frågor. Den 73-åriga damen gick på som ett vattenfall i hennes 60 hektar regnskog hemma i Queensland, och hon sa "fuck" blott i samband med att hon inte hade fått sill till frukost, bråkat med dumma taxichaufförer och vid åsynen av min Iphone utbrast att hon inte ens kunde ringa med sin egen och hade lämnat den hemma.

– Jag har inte ens handväska. Kvinnor tyngs av bördor över hela världen, går omkring och släpar och bär på en massa onödigt. Väntar du dig att bli kidnappad? brukar jag tänka. Dessutom kan man bli väskryckt och göra sig illa.

Resonemanget utmynnar i att Storbritanniens övervakningskameror inte gör den minsta nytta, att gamlingar låser in sig eller blir inlåsta och att gamla människor inte har några medborgerliga rättigheter alls.

Tiden är knapp. Vi har som enda tryckta medium fått en halvtimme med henne eftersom jag har översatt dialogen i Chris Hegedus och D A Pennebakers film Town bloody hall, som ska bli teater på Dramaten. Filmen skildrar en vildsint debatt i New Yorks stadshus 1971 där "alla" är med, från Susan Sontag till Jill Johnston. Inte minst det ömsom flirtiga, ömsom ilskna munhuggeriet mellan Greer och Norman Mailer är minnesvärt.

Germaine Greer är här för att visa och berätta om Town bloody hall på Filmhuset i Stockholm. Vilken gjordes först 1979.

– Först ville jag inte tillåta den. Men när Diana Trilling 1978 skrev en massa lögner tyckte jag att det var okej.

Diana Trilling (1905-1996) var en på den tiden akta Mailer och Greer. Foto: SVTd litteraturkritiker, som Greer också kom i gräl med under den legendariska kvällen. Antagonismen sitter i:

– Hon var gift med Lionel Trilling och de var typiskt New York-judiskt etablissemang. Snobbar som bara ville ha godkänt och aldrig åstadkom någonting som helst.

Jill Johnston (1929-2010), mest känd för Lesbian nation från 1973 och för att ha lagt sig ner och hånglat med sin tjej på stadshusscenen, får sig också en känga:

– Hon ville ha sex med mig också! En riktig feminist skulle ligga med kvinnor. Men det fick faktiskt räcka med alla män som ville knulla med en!

Apropå kvinnliga författare. Du som är litteraturvetare. Nobelpriset i litteratur tillkännages ju på torsdag. Kan du nämna tre kvinnor som borde få priset? Plus tre kvinnor som du gillar av dem som faktiskt fått det?

– Äsch, litteraturpriset är det värsta Nobelpriset. Det följer ett mönster och går alltid till nån individualistisk typ utan kollektiv känsla eller politisk övertygelse. Ges aldrig till en kommunist, till exempel.

Men Harold Pinter?

– Borde ha tackat nej. Men han gjorde det för Antonias skull, han visste att han skulle dö snart och ville inte lämna henne i sticket.

Doris Lessing?

– Hon svor ju också till när hon fick det. Men hon var fattig och behövde pengarna till sin handikappade son.

Kan du inte nämna någon som vore värd priset nu?

– Jo, den där kubanska poeten som skriver så vackert, vad heter han nu igen?

Lite senare minns hon: José Martí. Som emellertid dog några år innan priset fanns. Förresten borde brittiska Rosalind Franklin (1920-1958) också ha fått det. I kemi. De vetenskapliga priserna är mer objektiva.

– Alla litterära former som kvinnor använder är för övrigt gjorda av män, fortsätter hon. Som brukar ge efter för synden intimisering. En kvinna kunde aldrig ha skrivit Krig och fred, det är en för stor canvas. Och kvinnor tenderar tyvärr att skriva romaner snarare än poesi.

Verkligen? Nog brukar väl romanen anses som en rätt kvinnoskapad genre ända sedan 1700- och 1800-talen?

– Jovisst, Jane Austen var en stor författare. Men de bästa romanerna är franska och ryska. Det finns ingen kvinnlig Balzac, ingen Zolá. Ingen kvinnlig Dostojevskij eller Tolstoj.

Jösses tjejer. Detta ska man höra av en som för 40 år sedan frågade "Vad hände med Mozarts syster?" Men möjligen tycker hon fortfarande att den kreativa konstnären "mera är en mördare än en skapare. En som framhäver sitt ego...". Och det fixar kanske inte kvinnor nu heller?

Vi hinner dock inte reda ut det, då Germaine Greer plötsligt drar upp Fifty shades of grey. Hon tänker inte läsa och tror att den bara har råkat bli ett måste – hon såg nyligen en ung tjej i kortkort på tunnelbanan som läste den men avbröt sig flera gånger för att kolla i sin telefon. Verkade uttråkad. Men volymen var sönderläst!

– Förresten läser jag inte så mycket romaner. Alla ska läsas på originalspråk.

Samtidigt säger hon att det har funnits några riktigt bra böcker skrivna av svenska kvinnor. Men vad hette de nu igen? Selma Lagerlöf, föreslår jag. Njä.

Hellre talar Greer om regnskog och ekofeminism, om kvinnors intuitiva känsla för djur och natur och miljöförstöring.

Som är biologiskt betingad?

– Nej, av tradition. För att vi också är lägre i rang. Jag försöker nu skaffa pengar till den regnskog jag försöker restaurera i Queensland. Den får mig att känna att jag står i relation till allt, till naturen och djuren. Att sitta på verandan med sin laptop och se en liten känguru mata sin unge och äta violer, det är fantastiskt. Om jag tar fram kameran sticker hon, men om jag bara sitter där accepterar hon mig.

I samma ögonblick utropar hon "En macrozamia!" och tittar på något palmartat i en kruka i rummet.

– Den är ju från Australien, här i norr där den stackaren inte kan föröka sig. Ett lik. Så sorgligt.

Sverige är för övrigt alldeles för rent. Denna hygienmani som plågar världens kvinnor! Toalettbakterier är bra, förtjänar att finnas, och prima toabakterier finns även i våra munnar. Lika dumt och hysteriskt att försöka utrota dem som kvotera in kvinnor till bolagsstyrelser.

– Vad spelar det för roll om det är samma gamla giriga bolag som för krig mot kvinnor? Jag vill inte ha jämställdhet utan kvinnors frigörelse. Och står för Den kvinnliga eunucken – den var så bra den kunde på sin tid.

– Vad frihet är, det är en stor fråga som vi får ta en annan gång.

Det där med att vara välknullad också antar jag. Som det nu är får jag inte förrän efteråt veta att hon har två hundar. Som hon själv ska skjuta när de blir för gamla. Inte lämna bort så att de känner lukten av slakteri.

Omtanke. Men pjåsk har aldrig legat för Germaine Greer.