Vill du bli på bra humör? Det är ju en tokig fråga. Själv har jag då aldrig stött på någon som föredrar att vara på dåligt humör.

Så varför ställer jag en så dum fråga? Jo, jag vill få din fulla uppmärksamhet. Jag tror nämligen att du, precis som jag, kommer att uppleva Joseph Wambaughs Hollywood måne som en av de mest underhållande böcker du har läst på senare år. Och då vore det nästan snudd på tjänstefel att inte ta i som jag nu gör.

Jag har för mig att det var James Ellroy som övertalade Wambaugh att han efter tio års tystnad helt enkelt måste skriva några till polisromaner, typ en trilogi. Trilogin i fråga kom att röra sig kring poliserna på Hollywood station.

Det är alltså fel att kalla det här för en deckare. Det är i och för sig en bok som innehåller brott. Ja, varför skulle den annars befolkas av poliser? Men för att vara polisroman innehåller Wambaughs trilogi häpnadsväckande lite våld. Det är som att han inte behöver det. Det är konstant spännande trots att det rör sig om rätt oförargliga brott, i den här tredje boken bland annat IT-bedrägerier.

Men när de olika brottslingarnas vägar strålar samman kan det så klart leda till en katastrof.

Wambaughs Hollywood måne är alltså oupphörligt spännande. Men inte bara det: den ger dig en inblick i det mänskliga psyket. Eller för att vara lite mer specifik, hur det är att leva i den galna staden Los Angeles, i synnerhet i det distrikt som heter Hollywood.

Det finns en fantastisk film av Nicholas Ray (han som gjorde Ung rebell) som heter Bigg Joseph Wambaugh.  er than life. Jag håller den för att vara en av de bästa amerikanska filmerna alla kategorier. Och så är det lite grand i Hollywood – inte bara för stjärnorna, inte bara för de lyckade. Alla, eller i alla fall nästan alla, vill ju komma in i den snurren. BIGGER THAN LIFE.

Det gör att det mänskliga beteendet, hur konstigt det än låter, får någon sorts extravaganza över sig. Att människor i det området inte beter sig helt normalt är - vips - inte så egendomligt som det för en utomstående förefaller. (Eller inte ens så, även en utomstående är på något vis förberedd på att du är i Hollywood. Jämför med Kolmården, du ser tvärrandiga hästliknande djur, zebror – inget konstigt alls. Men om du såg dem på Norrmalmstorg i Stockholm? Du skulle, det är jag övertygad om, höja på ögonbrynen.)

Att lyckas hålla den balansakten. Verklighet, känslan av verklighet – och på samma gång "Shit, hey man what's happening, I'm fucking out there in the blue". Det kräver sin man (eller kvinna).

För även om tillfälligheternas spel går utöver det normala, tvivlar du aldrig på historien. Du tänker: konstigare än det här har hänt.

Att gå i land med det, jag lovar er, det är mycket svårt.

Men inte nog med det. Jag ler eller rentav småskrattar när jag läser boken. Inte en utan säkert fyrtio, femtio gånger. Det är mycket svårt att få mig att skratta. Dennis Lehane har lyckats med det några gånger. Men i övrigt? Nej, skämt i deckare tycker jag känns krystat (och nästan lite opassande). Men här faller skratten på plats helt naturligt.

Jag ska inte öv Mats Olsson. Foto: Mikael Sjöbergerdriva, jag tycker helt enkelt inte om att överdriva. Du kan inte alls jämföra Mats Olssons översättning av Wambaughs trilogi med Gunnel Vallquists översättning av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är inte bara det att den senares arbete tog tjugo, trettio år att genomföra. Det är också så att hennes översättning på något sätt har flyttat fram det svenska språket, det har blivit mer fullödigt, rikare, vi kan tänka med en större rörlighet.

Men att Mats Olssons översättning är något märkvärdigt står utan något som helst tvivel.

Just när jag skriver den ovanstående meningen slås jag av att jag kanske lurar mig själv. Jag är nämligen en stor beundrare av Mats Olsson som stilist. Han har fått mig att läsa krönikor om sporter och rockmusiker som inte alls intresserar mig. Hans avspända och liksom av sig själv flytande stil gör mig behaglig till mods.

För cirka ett halvår sedan skrev han en krönika om New York, gatubilden i New York, som också handlade om hans förhållande till barn, som jag ibland kommer att tänka på – lite grand som jag kan komma att tänka på en dikt av Nils Ferlin.

Och för cirka tjugo år sedan beskrev han en, om jag inte minns fel, rugbymatch – jag har för mig att det var i Zimbabwe, inte Sydafrika, men jag kan ha fel. Stämningen, röken från de grillade korvarna. En känsla av liv; och du är som läsare, från det ena till det andra, där.

Nej, jag tror ändå att jag har rätt i att inte betrakta det här som en vanlig välgjord översättning. Den är nämligen gjord med kärlek. (Och i detta liknar det Gunnel Vallquists bedrift.) Olsson vill att musikaliteten i Wambaughs språk ska förbli oförändrad – även om nu språket är svenska.

Och jag misstänker att det kommer sig av att det finns ett släktskap mellan Wambaughs och Olssons fascination för det vanliga vänliga amerikanska folket, kämpande dag för dag för sin ynka inkomst, ofta med ett leende på läpparna. Men, på samma gång, de har sin värdighet.

Det tänkte jag på första gången jag besökte New York som sjöman 1975. Jag gick ner i en tunnelbanevagn och tittade mig omkring. Jag hade aldrig sett en så stor samling självsäkra individer. Det fanns ingen, säger ingen, som du kände att du kunde sätta dig på. Paradoxalt nog inger det en känsla av lugn. Värdigheten hos X antal människor smittar av sig. Sprids. Nästan som pollen.

P.S. En sista liten anmärkning. Hollywood måne är ingen bra titel. Det är däremot Hollywoodmåne. Den här boken kommer att ges ut i nya upplagor, människor kommer att läsa den om tjugo år. Tänk om Raymond ChandlersThe Long Goodbye hade fått titeln Det långa avskedet i stället för Långt farväl! Så var vänlig och ändra titeln till nästa utgåva.