Nämn ordet "kränkt" och de mätta debattörmagarna börjar genast att guppa. Ja, fy helvete, vilket lipsillsamhälle vi lever i. Är det inte "hen" så är det Lilla hjärtat. Alltid är det någon som börjar tjuta.

Det är i sådana lägen som jag från och med nu kommer att sträcka mig efter Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder.

Det är nämligen så här: i samma ögonblick som en minoritet utsätts för normuppbärares blickar, föreställningar eller förenklande språkbruk så händer det även något med självförståelsen. Man börjar se på sig själv med majoritetens ögon. Därför allt detta bråk om ord som chokladboll på sistone – det handlar om frigörelse.

Amor – ett svarthårigt kid med ghettojargong – i Jag ringer mina bröder tampas med majoritetssamhällets definitioner. I samband med att en bil exploderar i centrala Stockholm – ett religiöst betingat våldsdåd? – ställs frågan om hans plats i den svenska gemenskapen på sin spets.

I en febrig inre monolog där det länge är oklart vilka röster det är som talar och om de ens existerar på riktigt tillryggalägger han på explosionsdagen en sorts golgatavandring genom Stockholms city. Genomför samtidigt en omedveten genomlysning av ett svenskt samhälle som ned i minsta beståndsdel präglas av över- och underordningar och där relationerna till den närmaste omgivningen är det som får honom att hålla näsan över vattenytan.

På sätt och vis kan Jag ringer mina bröder ses som en avlägsen släkting till Kafka där samhällelig övermakt och inre och yttre verkligheter får allt mer drömlika proportioner och slår över i, tja, paranoid expressionism kanske? En död mormor ringer i mobilen. Små poliser i Amors huvud kartlägger hans minsta rörelse via walkie talkies. En telefonförsäljare från Djurens rätt är möjligen någon annan än den hon utger sig för att vara.

Men det är samtidigt en djupt inkännande gestaltning av vad det så kallade majoritetssamhällets blick, ord och symbolspråk gör med den som utsätts för dem. Som representant för det som den linluggade sekulariserade normen har utsett till sin underförstådda antagonist - den unga arga svartskallen och därmed den potentiella muslimska faran - är Amor något av en vandrande Danger! Danger!-signal. Har nu börjat lösas upp i kanterna under det tryck som den efter hand internaliserade diskrimineringen utsätter honom för.

Med Jag ringer mina bröder stryker Jonas Hassen Khemiri tjocka tuschstreck under sin position som en av den svenska samtidslitteraturens största språkliga ekvilibrister och snitsigaste kartläggare av förhållandet identitet och samhälle. Hurra för det.

I tider då SD ökar i mätning efter mätning är dock frågan om inte boken egentligen bör delas ut helt gratis av boklådorna. Ord må nämligen aldrig vara oskyldiga. Men de kan åtminstone göra viss skillnad.