Foto: Maria Ekman
 Foto: Maria Ekman

Jonas Gardell om skämtet på Twitter

Publicerad

Sedan ett par år är jag mycket aktiv på det sociala mediet Twitter. Jag kommenterar dagsaktualiteter, understundom seriöst men för det mesta med en komisk vinkel, eftersom komik nu varit mitt yrke i snart 30 år.

I skrivande stund följs jag av cirka 197 000 personer plus cirka 125 000 på Facebook.

Några gånger per år uppstår en i mina ögon märklig diskussion om mina skämts lämplighet, man diskuterar huruvida jag har ”rätt” att skriva det ena eller andra, har jag inte passerat gränsen för det tillåtna, borde jag inte ta tillbaka och be om ursäkt – men jag har ju ingen anställning och ingen uppdragsgivare så det är en aning svårt att definiera vem det är som i så fall ska sätta den gränsen.

Varje gång jag ifrågasätts av dystra och gravallvarliga människor som känner sig kränkta på egna eller andras vägnar står jag inför ett val: Bör jag förklara mig, förklara humorns metod av överdrifter, ironier, absurditeter, sarkasmer och ordlekar, eller bör jag citera Bette Midler som enkelt avfärdade dum kritik med frasen ”Fuck them if they can’t take a joke”?

”En av humorns grundregler är att aldrig be om ursäkt och att aldrig förklara sig. Man kan inte hindra idioter från att vara idioter.

Samtidigt finns det i dag ett sorts hat mot humor, en avsaknad av ironi och självdistans.

Allt oftare angrips humorn i sig.

Som om skämtet, det livsnödvändiga i att emellanåt lyckas se det komiska och löjliga i tillvaron är något ont och icke önskvärt.

Det är faktiskt alls inte en oförarglig trend utan tvärtom en lätt skrämmande samhällsutveckling.

Humor är ett av demokratins effektivaste verktyg. Makten har alltid fruktat humorn. Om man skall formulera det en aning högtidligt kan man säga att så länge vi skrattar är vi inte besegrade.”

I dag, kanske som ett utslag av sommartorka på nyhetsredaktionerna, började telefonen ringa från tidningarna: jag hade skämtat om islam och nu var folk UPPRÖRDA!

Följande två fullständigt oförargliga skämt har alltså gjort folk UPPRÖRDA. Läs och bedöm själva:

 

Just nu pågår den muslimska fastemånaden. Ramadan. I augusti är det dags för jazztrummisarnas fastemånad. Rambedamdedamdan.

 

Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är islam en sorts scoutrörelse?

 

Jag har i en tidigare artikel på Expressen Kultur redan skrivit om vår tids hat mot humor och konstaterade då att all fundamentalism, all bokstavstro är farlig just för att den saknar humor. ”För att den är fantasilös och fattig, och för att den förföljer allt som den själv i sin enfald inte förstår.”

I den här artikeln skulle jag vilja byta vinkel.

En av de UPPRÖRDA kommentarerna till mina tweet menade nämligen att de var olämpliga eftersom jag inte fick ”skämta om en främmande religion”.

Och jag tänkte att det är exakt däri problemet ligger: vi måste sluta se på islam och det muslimska som något främmande.

Varje samhälle har ett behov av att utpeka någon grupp som ”den främmande andre”. Man definierar nämligen ett ”vi” genom att utskilja vilka som inte tillhör det här vi-et.

Den främmande andre tillskrivs i regel en rad skrämmande egenskaper, traditioner och beteenden som gör att samhället måste ha rätt att skydda sig mot denna grupp.

Genom seklen har det naturligtvis skiftat vem som är ”den främmande andre” – det har varit katoliker, tattare, romer, judar, på 1980-talet när jag var ung var det vi homosexuella. Varje tidningsartikel som skrevs om oss kallade oss noggrant för ”de homosexuella” för att markera att det var några andra, inte journalisten, inte läsaren, några som var främmande och därför inte att lita på. (De homosexuella ägnade sig med förkärlek enligt svenska medier från 1950-talet och framåt åt orgier, förförelse av ungdom, konspirationer, pojkbordeller samt ritualmord.)

I dag är det muslimerna som i vårt samhälle utgör denna skrämmande främmande andre.

Det som är främmande närmar man sig ofta antingen alltför misstänksamt och skeptiskt eller också alltför tassande försiktigt och höviskt.

Ingetdera är särskilt lyckat.

Själv försöker jag närma mig islam som jag närmar mig kristendomen och som man kanske bör närma sig alla religioner: Med ett nyfiket intresse och en stor portion humor.

Men stämmer det ens att islam i Sverige skulle vara så ”främmande”?

Cirka 450 000 människor i Sverige i dag har rötter i islam. (Ni märkte kanske att jag skrev antalet med arabiska siffror?)

De flesta av oss har daglig kontakt med muslimer, ofta utan att vi tänker på det.

Själv har jag en brorsdotter som har två barn med en muslimsk man, jag har en brorson som är gift med en muslimsk kvinna – de gifte sig i Stockholms moské vid Björns trädgård där min son gick i skola i fyra år.

Inte särskilt främmande alls.

Gina Dirawi, programledare för det kanske svenskaste av alla tv-program, Melodifestivalen, har muslimska rötter, och hur ”främmande” känns Gina?

Islam är en av de så kallat abrahamitiska religionerna, det vill säga, såväl judendom, kristendom och islam utgår från patriarken Abraham, han som bryter upp från allt gammalt när en ny Gud kallar på honom att resa sig att gå.

Många av personerna, berättelserna och tankegodset i islam är gemensamt med judendom och kristendom, flera av de heliga platserna är gemensamma.

För att inte tala om, att det antika arvet som är så viktigt för den europeiska kulturen och självbilden hade vi kanske inte ens haft tillgång till om inte den muslimska världen bevarat grekernas gamla skrifter under århundraden då kristenheten sjönk ner i kulturskymningens mörker.

Som homosexuell gläder jag mig för övrigt åt den homoerotiska poesi som blommade i den muslimska världen på medeltiden, några av de vackraste texter som någonsin skrivits om kärleken mellan män. Tack därför, kära muslimer.

Det är verkligen dags att sluta betrakta islam som ”den främmande andre”.

Islam är här för att stanna. Islam är en del av Sverige och som allt annat i Sverige måste vi kunna skämta om islam.

Därutöver behöver vi förstås en svensk, statlig imamutbildning och svenskfinansierade moskéer, men det säger ju sig självt.

 

I tisdags eftermiddag blev jag bjuden på mat av en muslimsk bekant.

Jag frågade om han inte borde fasta eftersom det var ramadan. Han skrattade och sa att han var en dålig muslim och dessutom var han hungrig. Sedan tog han en portion till.

För så är det ju.

Det finns mängder av sätt att vara muslim på.

Liksom det finns mängder av sätt att vara kristen eller judisk på.

Jag har judiska vänner som iakttar sträng kosher, och jag har judiska vänner som obekymrat firar både chanukka och jul. Jag har kristna vänner som lever sitt liv för Gud, och jag har kristna vänner vars Gudsrelation inskränker sig till att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” tillsammans med barnen på dagis luciatåg.

När debatten rasade som värst kring Omar Mustafas korta sejour i Socialdemokraternas partistyrelse i våras var det intressant att notera hur många muslimska debattörer som reagerade på att någon som de uppfattade som fundamentalist skulle få representera alla muslimer.

Jag tänker att min bekant och andra liberala muslimer som är mina kompisar inte har det minsta emot mitt oförargliga skämt, och skulle nu exempelvis den iranska regeringen ta illa upp vill de ju ändå avrätta mig, och det är ju faktiskt snäppet värre än att skämta om att islam skulle vara en scoutrörelse.

Islam är sedan länge här för att stanna, det är varken främmande eller märkvärdigt, och själv tänker jag uppfylla min viktiga demokratiska uppgift och behandla muslimer på samma sätt som jag behandlar kristna, judar, homosexuella, heterosexuella, sverigedemokrater moderater, sossar, miljöpartister, funkisar och Danny – jag kommer att skämta!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida