Författaren och Expressen Kultur-medarbetaren Jonas Gardell. Foto: /All Over Press
Författaren och Expressen Kultur-medarbetaren Jonas Gardell. Foto: /All Over Press
Jocke Berg i bandet Kent. Foto: Anna-Karin Nilsson
Jocke Berg i bandet Kent. Foto: Anna-Karin Nilsson
Bandet Kent annonserar sin sista turné och skiva.
Bandet Kent annonserar sin sista turné och skiva.
David Bowie i sin sista video "Lazarus". Foto: Supplied By Lmk
David Bowie i sin sista video "Lazarus". Foto: Supplied By Lmk

Jonas Gardell: Modigt av Kent att sätta punkt

Publicerad

Bandet Kent gör en sista turné – sen lägger de ner.

Jonas Gardell skriver om en kultur som vägrar acceptera det oundvikliga slutet.

”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?" frågade Magnus Uggla i sitt stora genombrott 1977. Popgruppen Kent löser problemet genom att arrangera sin egen död i en för bandet typisk och rätt underbart pretentiös video där dödskallesminkade trumslagare får bära budet genom Stockholm och där allt fler sluter upp i ett väldigt sorgetåg som mynnar ut i en dödsannons med ett kors, födelse- och dödsdatum: gruppen Kent finns inte mer.

Förutom att de visst finns ett bra tag till för det visar sig bli både skiva och turné, därvidlag skiljer de sig från mäster Bowie som så att säga iscensatte sin död mer definitivt och slutgiltigt genom att faktiskt dö.

Kent får nu höra snacket efteråt redan i förväg i form av mängder av kommentarer på sociala medier där fansen beskriver hur de sörjer och gråter och inte kan tro att det är sant, för det får inte vara slut!

Själv tycker jag om gruppens tilltag. Att ha modet att säga att nu är det slut.

Och därmed göra sig till herre över sin berättelse.

Rädslan eller oviljan att något ska vara över är annars ett av populärkulturens gissel.

Millennium måste få en fortsättning även om berättelsen nått sitt slut och romanernas författare gått bort.

På samma sätt får varken Beck eller Wallander vila efter väl förrättat värv.

 

LÄS MER: Kent slutade innan de blev som de andra

 

Att filmserier som ”Rambo” eller ”Fast and furious” inte läggs ner så länge det finns en publik som är beredda att betala är en sak, eller att stackars Jason gång på gång tvingas återuppstå för att sätta på sig hockeymasken och ladda motorsågen igen, men fenomenet har också spridit sig till den mer seriöst syftande dramatiken.

Sedan tv-bolaget HBO åren kring millennieskiftet revolutionerade tv-dramatiken med de välskrivna serierna ”Sopranos” och ”Six feet under” har fokus förflyttats från långfilm till tv-mediet om man vill finna de mest spännande och konstnärligt intressanta berättelserna.

De allt färre biograferna fylls med block busters, medan den smalare filmen, och i dag räknas all film som inte är block busters som smal, i allt högre utsträckning hänvisas till festivaler, art cinemas och liknande skyddade domäner där de tyvärr ses av försvinnande få.

Tidigare har det i USA gått vattentäta skott mellan långfilm och tv, där det varit en prestigeförlust att tvingas spela in tv-serier om man var etablerad inom filmen. Men alltsedan HBO ritade om kartan gäller inte denna strikta uppdelning längre, och regissörer som Martin Scorsese och skådespelare som Al Pacino, Kirsten Dunst och Kevin Spacey kan göra tv utan att det påverkar deras status, snarare tvärtom, och vi har fått tv-serier av skyhög kvalitet såsom "Mad men", "Lost", "Boardwalk empire", "Transparent", "House of cards", "Bloodline", "The affair" och "The walking dead".

Eller rättare sagt, tv-serier som från början håller skyhög kvalitet men som sedan i regel undan för undan förbilligas och rinner ut i såpopera.

 

LÄS MER: David Bowie var alltid på väg framåt

 

"Mad men", som de första säsongerna var minutiöst välgjord i minsta detalj, men som sedan tilläts förfalla säsong efter säsong tills inget återstod av de första årens kvalitet.

"Lost", som lockade och förbryllade och lovade en storslagen lösning på de gåtor serien genererade, men som allt eftersom säsongerna led blev allt mer ansträngd och tillkrånglad, och det var så småningom uppenbart för de flesta att serien var ett falskt glittrande kattguld, seriens skapare hade ingenstans de ville komma och saknade faktiskt svar på de existentiella frågor de hos tittarna skapat.

Likadant med "Orange is the new black" och många andra serier. Från viktig och nyskapande tv-dramatik till såpa.

Problemet är helt enkelt att serierna inte tillåts sluta.

Oskicket att fortsätta säsong efter säsong gör att manusförfattarna inte vet hur berättelsen ska ända, och deras främsta uppgift blir att hålla karaktärerna vid liv, om så i koma på sjukhus.

I den från början originella och fyndiga serien "Desperate housewives" hade till slut snart sagt varje huvudperson i tur och ordning legat på sjukhus med cancer, minnesförlust eller i sviterna av olyckor orsakade av bil alternativt kraschade flygplan.

När serierna inte tillåts ta slut blir dess riktning inte längre framåt utan börjar trampa vatten, och det är i regel då författarna tar till obefogade olyckor som resulterar i koma och minnesförluster, för att inte tala om plötsligt uppdykande okända vuxna barn, som en sorts löfte om nya möjliga konflikter som inte egentligen är en handling på riktigt utan bara håller hjulen snurrande.

 

LÄS MER: Varför vi älskar att hata Michael Jackson

 

"House of cards" var första säsongen ett shakespeareskt drama om det iskalla spelet om makten inom amerikansk politik. När vi nu ser den fjärde säsongen har serien – om än fortfarande välgjord – reducerats till ett relationsdrama mellan två makar, och man har för att skapa nya konflikter kastat in både en moder döende i cancer samt nästan tagit livet av huvudpersonen i ett attentat så att han i flera avsnitt pendlar mellan liv och död, som i vilket "Desperate housewives" som helst.

Den brittiska förlagan till "House of cards" var en miniserie på fyra avsnitt. Den amerikanske versionen har hittills spelats in i 56 avsnitt och fler lär det bli.

När amerikanska tv-bolag var intresserade av att göra en remake av ”Torka aldrig tårar utan handskar” var deras huvudinvändning: "Hur gör vi en säsong 2?”

Alla dog ju.

Som manusförfattare tror jag att om tv-serien på allvar ska kunna mäta sig med långfilmen måste man gå med på att allting har ett slut. Varje berättelse har sin båge och sin utmätta längd. Kanske borde ingen av de serier jag räknat upp här ha gjorts i mer än en enda fantastisk säsong.

I en tv-intervju för några år sedan fick den något äldre skådespelaren Jan Malmsjö frågan om han var avundsjuk på den något yngre kollegan Mikael Persbrandts eventuella internationella karriär.

Malmsjö viftade bort frågan med ett avfärdande: ”Snälla du, jag är över.”

Tåget har gått. Grindarna har stängts. Möjligheten finns inte mer.

Jag är över.

 

Det kan sägas nedlåtande, men det gjorde inte Malmsjö, inte heller lät han sentimental eller uppgiven.

Snarare var det något han konstaterade liksom med en axelryckning.

Kristina Lugn skriver i en dikt från 2003:

 

”Jag ska äntligen få gå i barndom.

Jag ska äntligen få gå.

Jag ska äntligen gå över.”

 

Någonting är färdigt. Någonting har slutat att vara.

Men att vara över är också att ha tagit sig från en punkt till en annan. Man har lämnat något bakom sig och är på andra sidan.

Kanske går det inte ens att komma tillbaka.

Kanske var bron man gick på svajig och rank.

Kanske var man hela tiden rädd för att titta ner.

Att vara över är också att man ser sitt slut. Det är inte nödvändigtvis hemskt. Kristina Lugn använder ordet äntligen. Som för något man länge längtat efter.

Hon använder det aktiva ”Jag ska gå”. Som för något man samlat mod för att göra.

Uttrycket ”Jag är över” inbegriper dessutom att någon fortfarande är.

Jag är.

Alltså har man inte tagit slut utan pågår. Bara det att man är på andra sidan.

Jag högaktar verkligen Kent för att de tagit kontroll över sitt eget slut.

Att de bestämt sig för att de är över.

Gud skapar i Bibeln genom att sätta gränser. Han skiljer dagen från natten genom gryning och skymning, han skiljer havet från landen genom stranden.

Manusförfattaren skapar genom att någon gång få skriva THE END.

Lena Philipsson sjunger att kärleken är evig!

Men hon sjunger det bara i tre minuter.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida