John Irving jobbar efter devisen att alla ska med. Foto: EVERETT IRVING / WAHLSTRÖM & WIDSTRANDJohn Irving jobbar efter devisen att alla ska med. Foto: EVERETT IRVING / WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
John Irving jobbar efter devisen att alla ska med. Foto: EVERETT IRVING / WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
"Mysteriernas gata.""Mysteriernas gata."
"Mysteriernas gata."

John Irvings nya roman lider av gubbsjuka

Publicerad

John Irving gapar efter allt för mycket i nya romanen och Ulf Olsson blir akut uttråkad.

Papegojmän och lejontämjare, transvestiter och nunnor, soptippsläsare och meskalinhippies, elefanter och hundar, författare och deras fanatiska läsare, en Maria-staty utan näsa, vålnader, levande och döda… Alla ska med i John Irvings roman ”Mysteriernas gata” och de skickas dessutom runt i världen: från en mexikansk soptipp via Iowa, USA, till Manila, Filippinerna, och Litauen.

Men ibland kan det nog vara så att för mycket av allting helt enkelt inte är tillräckligt – och så är det nog med Irvings roman. Läsaren riskerar att tappa bort sig bland romanens förvecklingar, och inte många leenden lockas fram i en roman som ändå siktar på hjärtat och smilbanden. Och det är något problematiskt med en roman om nästan sexhundra sidor vars enda minnesvärda meningar är två citat, från Graham Greene respektive Jeanette Winterson.

En roman om godhet

”Mysteriernas gata” är en roman om godhet, om hur godheten kan finnas på de mest oväntade platser, som den soptipp där Juan Diego räddar böcker från att eldas upp, lär sig att läsa, bara för att själv bli författare. Bland sopletarna visar sig godheten och som Juans syster säger, ”det är vi som är mirakel” – inte kyrkans gråtande madonna.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Jörgen Gassilewski excellerar som mörkrets furste 

 

Det är Juan Diegos författarliv och hans fantasier som man får tänka sig ska hålla ihop romanbygget. Det gör också att denna godhetens skröna nog egentligen är en sorts roman om romankonsten. Dels demonstrerar Irving nästan övertydligt en del av de narratologiska eller berättartekniska grepp som romanformen rymmer, som dess spel av tillbakablickar och förebådanden, och dels låter han Juan reflektera över läsningen och skrivandet, över författare och läsare. 

De senare tar dessutom formen av en gubbsjuk dröm om läsarna som groupies, ivriga att förföra sina författare.

Långtråkig fantasi

Irving försvarar romanen som fantasikonst – kanske härstammar berättelsen från författarens tidiga liv, men ”det betydde inte att han skrev om sig själv eller om det som hände honom under barn- och ungdomen – så var det inte.” 

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Marx bestämmer fortfarande hur vi pratar om samhället

 

Men också fantasin i dess vildaste former måste upprätta någon sorts förhållande till verkligheten, annars blir den bara långtråkig. Och trots att Juan Diego anropar sina litterära förebilder – Shakespeare, Dickens och andra – så begår han, med Irvings bistånd, den estetiska dödssynden att bli långtråkig.

Och då har denna läsare förtvivlat insett att godheten inte intresserade honom, insett att han var fel läsare – men misstänksamt undrat om någon läsare verkligen kunde älska denna roman. Och frestas att citera den unge Juans omdöme om en bok av D. H. Lawrence: ”Boken var tröttsam och samtidigt oklar.”

 

 

ROMAN

JOHN IRVING

Mysteriernas gata

Översättning Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 572 s.

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag