De baltiska länderna var i många år den östligaste delen av konungariket Sverige. Lars Gustafsson läser John Chrispinssons bok om svenskarnas förträngda grannar.
Ibland kommer det besökare från mycket avlägsna länder, som Texas eller Kina, hit till poeternas Södermalm. De låter sig helt korrekt hänföras av skönheten vid en resa med tvåans buss och utsikten från Stigbergsgatan och imponeras av det kolossala formatet på Finlandsbåtarna.
En mycket vanlig fråga är då: hur kan det komma sig att svenskarna placerade sin huvudstad på en så egendomlig plats i landets östra utkant vid ett hav som inte har direkt förbindelse med någon annan kontinent än den egna? Varför inte Göteborg? Därifrån kommer man ju till alla världshav? Eller Östersund som ligger så nära landets mitt och dessutom vid en mycket vacker sjö?
Svaret är lätt för oss som vet det. Stockholm ligger ytterst centralt – nämligen i ett gammalt rike som inte längre finns.
På en klotyta kan man ju lägga centrum var man vill. I Östrom var världens centrum det ställe i Istanbuls Hagia Sofia där de bysantinska kejsarna kröntes. Den store kanslern Axel Oxenstierna hade en annan idé. Han utarbetade 1640 – det är på drottning Kristinas tid – en plan som gick ut på att Sverige skulle ha två huvudstäder med omväxlande säte för regenten: Stockholm och Narva.
Stockholm låg enligt planen för långt västerut för det stora kvadratformade svenska rikets behov. Narva nära Narvaflodens utlopp i södra Finska är än i dag en gränsort mellan det riktiga Europa och det stora obegripliga Ryssland. Detta Narva var 1640 en blomstrande stad med stora utvecklingsmöjligheter och ett lämpligt centrum för den svenska mer eller mindre koloniala utvecklingen av Livland och Ingermanland.
I århundraden förblev Narva den västerländska civilisationens gräns. Lite grann som i Sagan om ringen - en dyster och allvarlig gränsbefästning mot landet Mordor med dess mörka motborg på andra sidan floden, eller kanske som två torn som möter varandra på schackbrädet.
Vi sitter ju med facit. Vi vet eller tror oss veta en del - men inte allt - om de baltiska ländernas ohyggliga lidanden, först under tysk och sedan årtionden av sovjetrysk ockupation. Vi vet att Finland hade rönt samma öde om den unga republiken inte hade lyckats samla sig 1939 och tillfoga Röda armén vad som måste vara ett av världshistoriens största nederlag. Ett Thermopyle som förmodligen varje i dag levande svensk bör tacka för.
Märklig är naturligtvis den egendomliga förträngning, nästan i psykoanalysens mening, som så länge har präglat det svenska offentliga samtalet när det gäller den baltiska sfären och kanske särskilt svenskarnas liv och öden i området. Det gäller inte bara förre utrikesministern Sten Anderssons otroliga uttalande att Estland, Lettland och Litauen inte var Sovjetockuperade. Vad i Herrans namn var de då? Det gäller en hel omfattande kultur av vilken numera nästan bara det svenska Finland återstår, med Åbolands idylliska byar och angenäma sommarstugeverandor som ett slags idealfall.
Naturligtvis: Vännen Tomas Tranströmer skrev "Östersjöar", vilket inte alls var oviktigt trots att det var poesi. Carl Bildt, Per Unckel och många andra betydde mycket med trofasta och envisa Norrmalmstorgsmöten.
Men mitt eget intryck under dessa år var att det var behäftat med något perverst diskursförbud att tala om Baltikum. Orsakerna är troligen rätt invecklade. Inte bara Sovjetblockets importerade propagandagrammofoner, utan också en subtil skuldkänsla spelade säkert en roll.
Vem vet i dag att Sankt Petersburg omkring 1900 hade lika många svenskar som Västerås? Dit hörde till exempel familjen Nobel, Edith Södergrans föräldrar, en hel intellektuell och teknisk elit.
John Chrispinsson, journalist, tv-man och historiker, har skrivit innehållsrikt och väl genomforskat om hela detta mäktiga komplex av historia och idéer i Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år.
Det är en verkligt innehållsrik bok. Människor och öden bildar en så mäktig procession att man kunde tro sig vara hos Dante.
I denna i sanning överväldigande faktaocean har jag bara två små invändningar. Georg Stiernhielm, hög svensk ämbetsman i Dorpat, var inte bara poet och kufisk götisk urspråkssvärmare. Han var en betydande renässanshumanist som ännu har något att säga.
Och förre Estlandslegionären och flygaren Einar Lundborg "räddade" inte alls "en polarexpedition vid Spetsbergen". Ur resterna av den katastrofala Italiaexpeditionen 1928 flög han ut ledaren, amiralen Umberto Nobile, som hamnade inför krigsrätt i Rom därför att han övergav sin besättning.Vid andra landningen på isflaket hade Lundborg oturen att välta sitt plan framlänges och blev ytterligare ett problem - för de redan hårt prövade överlevarna. (Han tullade på de fåtaliga återstående morfinampullerna.) Som till sist räddades av den unga Sovjetrepublikens stolthet, polarisbrytaren Krassin.
Nog av med felfinneri! Jag har läst boken med nästan andlös uppmärksamhet. Inte bara för allt vad man kan lära sig där om ett märkligt land som försvann och hur det kunde försvinna till och med ur det allmänna medvetandet.
Ovanlig är också författarens utmärkta, levande och nutida prosastil. Ett sällsynt byte i säsongens ovanligt tråkiga fackboksflod.
