Johan Hilton läser en dyster och blödtörstig John Ajvide Lindqvist-roman.
Med titellånet till romanen Låt den rätte komma in tipsade John Ajvide Lindqvist den breda publiken om Morrissey-låten ”Let the right one slip in”.
Popikonen kan vara stolt. Låt den rätte komma in är en av 2000-talets starkaste svenska debuter.
Hur generalen för den alltmer högljutt knakande schlagerapparaten, Christer Björkman, bör reagera på att Lindqvist med sin fjärde roman nu även lägger rabarber på Sveriges allra första Eurovision Song Contest-bidrag, ”Lilla stjärna”, är oklart.
Främst för att Lindqvistläsande schlagerfans, nästa gång den vemodigt lallande melodin vevas i P4, snarare lär associera till flygande kroppslemmar i Allsång på Skansen (redan inledningsmeningen i Lilla stjärna avslöjar vart det barkar hän) än till folkhemsgemyt framför tv:n med kaffekanna och nybakta bullar.
Å andra sidan kan Alice Babs, som framförde melodin vid finalen i holländska Hilversum 1958, trösta sig med att Lindqvist åtminstone inspirerats av hennes scenkostym: allmogedräkten. I sin nya roman placerar 2010 års främsta svenska kulturexportprodukt en lätt maskerad version av folksagans bortbyting i gruvligheternas centrum.
Följaktligen påträffas ett litet föräldralöst flickebarn i skogen av en före detta dansbandskung i Lilla stjärnas inledningskapitel. Hon bärs hem till människobyn och fostras – inspärrad i källaren likt ett Josef Fritzl-barn – av dansbandskungens olyckliga familj.
Att det är något fel på ungen, som av styvbrodern döps till Theres efter RAF-terroristen Ulrike Meinhof, står klart redan från början. Men hon sjunger rent som en klocka: familjen ser sin möjlighet att tjäna pengar.
Samtidigt, i en annan del av Sverige, tampas jämnåriga Teresa med fetma och utanförskap. Eftersom både skol- och vuxenvärld vänt henne ryggen använder hon nätet som dygnet-runt-öppen sopstation för emotionellt avfall: Teresa ”trollar”, skitar ned kommentarsfält med hat och smädelser och blir efter hand både grövre och mer drastisk.
I en roman måste naturligtvis dessa båda flicköden till slut korsas. I en skräckroman bör mötet dessutom även ta en olycksbådande vändning och så småningom resultera i katastrof.
Det sistnämnda sker med besked i Lilla stjärna. Precis som high school-mobbarna i tematiskt besläktade Stephen King-romanen Carrie inte bara beskedlighetsskvätter Lindqvist med teaterblodet den här gången, han formligen hinkar det över sina hämndlystna särlingars arma offer. Tinningar krossas, nackar knäcks, små allsångstanter med rollatorer får smaka kallt stål.
Men trots effektsökeriet, en på gränsen till det generande platt satirisk ansats i skildringen av hyperkommersiell Idol-kultur samt det kanske minst trovärdiga porträttet av en mörkhyad kvinna någonsin i svensk litteratur vet Lindqvist samtidigt hur man använder sitt författarsår för att gestalta utanförskap så att det känns in i märgen.
Den bedrägligt idylliskt döpta romanen om de båda bortbytingarna, de som sorterats bort av omvärlden och ratats, förvandlas därför i högre grad än de övriga titlarna i Ajvides produktion till ett återbesök i de grundmotiv av främlingskap och destruktivitet som genomsyrade debuten.
Den symbiotiska, nästan gåtfulla, vänskapen mellan två stukade individer finns här. Liksom utanförskapets nedbrytande och så småningom demoraliserande effekt. Samt, såklart, den egensinniga hanteringen av genrens övernaturliga inslag, som vanligt uppblandad med skenbar folkhemsrealism.
Samtidigt antyddes ändå en ljusning vid horisonten i Låt den rätte komma in. Utsatte Oskar och vampyren Eli kunde i slutkapitlet ta varandra i handen och tillsammans vandra i väg från barndomens helvetesscener. En sådan lindring eller kathartisk flykt existerar inte i nattsvarta Lilla stjärna.
Uppslutningen i det gemensamma hatet och hämndlystnaden mot samhället – den reaktion som poptalangen Theres kristallklara sirensång så småningom framkallar hos skaran av emotionellt och fysiskt själstympande fjortistjejer som flockas kring henne – visar sig vara lika destruktiv och själamördande som hukandet under glåporden i skolkorridorerna.
I den bloddrypande och förtvivlade slutscenen framstår romanen därför till slut som en både mer uppgiven, uppriktig och dovare variation av föregångarens grundackord. Men också som nyktrare i sin gestaltning av utanförskap, mindre romantisk.
En bittrare ironisk grimas över klyschan om att ju mer vi är tillsammans, desto gladare vi bli samtidigt som publikens blod dystopiskt sprutar i takt till orkestertonerna av ”Stockholm i mitt hjärta” är dessutom svår att föreställa sig.
