RYSK TV. Johannes Wahlström berättar för Kremlkontrollerade tv-kanalen RT om sin dokumentär "Mediastan" (2013), som producerades av bland annat Julian Assange.RYSK TV. Johannes Wahlström berättar för Kremlkontrollerade tv-kanalen RT om sin dokumentär "Mediastan" (2013), som producerades av bland annat Julian Assange.
RYSK TV. Johannes Wahlström berättar för Kremlkontrollerade tv-kanalen RT om sin dokumentär "Mediastan" (2013), som producerades av bland annat Julian Assange.
Aftonbladet Kulturs Johannes Wahlström skriver om Expressens "skräckvälde". Foto: Roger Turesson / DNAftonbladet Kulturs Johannes Wahlström skriver om Expressens "skräckvälde". Foto: Roger Turesson / DN
Aftonbladet Kulturs Johannes Wahlström skriver om Expressens "skräckvälde". Foto: Roger Turesson / DN

Johannes Wahlström: Skräckväldet är över

Publicerad

Johannes Wahlström är en starkt ifrågasatt journalist som är medarbetare i Aftonbladet Kultur och står nära Wikileaks.

I dag skriver han en replik i Rysslandsstudiedebatten och hävdar att Expressen vill "skrämma läsarna till lydnad".

Det är lätt att få en ensidig bild av världen när ens närmaste umgängeskrets kör Porsche eller har en helikopterplatta i trädgården. Så var också fallet bland mina klasskamrater, sönerna och döttrarna till Stockholms ekonomiska elit på Viktor Rydbergs Gymnasium i Djursholm.

När jag tog studenten därifrån kände jag därför ett skriande behov av att komma i kontakt med även andra verkligheter och hösten 1998 flyttade jag till kibbutzen Nir Oz i Negevöknen i södra Israel.

 

LÄS MER: Är Johannes Wahlström pappas pojke?

Lärdomar om rädsla och makt

När kibbutzföreståndarna fick veta att de skulle få en ny arbetare från Sverige, utgick de från att jag var en två meter lång hulk, och tilldelade mig i förväg ett arbete som uppfödare av kibbutzens tjurar. Då de väl insåg att min inte ens 17 år fyllda späda kroppshydda som skvallrade om min judiska börd, inte levde upp till deras föreställningar, var det redan försent att ändra mina arbetsuppgifter.

Av en ödets nyck fick jag därmed genom min korta karriär som tjuruppfödare i Israel några ovärderliga lärdomar om rädsla och makt. Lärdomar som gör det lättare att förstå varför denna tidning under en lång tid varit besatt av att upprätthålla en ensidig verklighetsbild hos sina läsare och att jaga det den anser vara misshagliga individer och åsikter.

 

LÄS MER: Karin Olsson om Johannes Wahlströms tvivelaktiga försvar

Hänsynslös dominans

För att lyckas som tjuruppfödare fick jag lära mig att vi var tvungna att dra nytta av en gemensam nämnare som vi hade med dessa över 800 kilo tunga muskelpaket, nämligen att de var lika rädda för oss som vi var för dem. Och så länge som vi aldrig lät tjurarna ana vår rädsla och uppenbara fysiska underläge, kunde vi dominera dem om vi inför resten av hjordens åskådan med tillräcklig hänsynslös systematik bestraffade de tjurar som inte var tillräckligt rädda.

Om upprorsmakarna blev för många och för sturska fanns det nämligen en risk att hela hjorden skulle förlora sin kollektiva rädsla och fly ut i fälten. När de blev för många och det inte gick att isolera de enskilda individerna, och avlivning inte var ekonomiskt eller praktiskt genomförbart, använde vi oss i stället av en mer kontroversiell metod för att kväsa tjurarnas revolt. Metoden gick ut på att sätta djurens syn ur spel.

 

LÄS MER: Fd SVT-korren Peter Löfgren om hur han lurades av Johannes Wahlström

Vi lät tjurarna bli blinda

I och med att tjurarna levde i fångenskap utvecklade de en rad olika sjukdomar som krävde vår behandling för att de skulle fortsätta att växa som planerat. En av dessa sjukdomar var starr, och på de stökigaste av våra hjordar, lät vi helt enkelt bli att behandla djuren. Starren som först uppträdde som en grå liten prick på tjurens ögon växte obehandlat till en hinna som sakta grumlade deras syn.

Tjurar är farliga.Foto: Robin Loznak / AP GREAT FALLS TRIBUNE

De drabbade tjurarna som fick svårt att se, fick även svårt att röra sig och hitta sin föda. Det ledde visserligen till att de inte växte lika snabbt som de borde, men det var ett pris som vi var tvungna att betala för att återta kontrollen över en revolterande hjord.

Snart upptäckte jag en skrämmande likhet mellan de förblindade djuren och min egen föreställning om min omgivning när jag en dag bestämde mig för att promenera till Gaza genom kibbutzens apelsinodlingar. Gazaremsan var bara någon kilometer bort och trots att Khan Younis böneutrop var vår dagliga väckarklocka, hade inga av mina israeliska vänner någonsin besökt denna palestinska grannstad.

 

LÄS MER: Expo om hur antisemit byggde Wikileaks nätverk i Sverige

Minor i stället för apelsiner

Promenaden genom fälten ledde mig ända fram till gränsen som skilde den blommande israeliska öknen från Gazaremsan, och när jag vilade mina fingrar på staketet som löpte i vardera riktningen var det som om något tungt slog ned över mig.

När jag tittade upp såg jag nämligen att staketets övre taggtrådsprydda del var böjd inåt mot Gaza, och att fälten på den motsatta sidan var planterade med minor i stället för apelsiner. Jag insåg att detta inte var en gräns mellan två länder, detta var ett staket som omgärdar ett fängelse.

Det var en liten men uppenbar detalj som inga av mina israeliska vänner hade sett för de hade blivit uppfödda med en så stark rädsla för sin närmaste omgivning att de aldrig vågat komma i närheten av gränsen.


LÄS MER: Jonathan Leman om Åsa Linderborgs trygga famn

Rädsla för palestinska barn

Denna skräck hade förblindat dem till den grad att det blev ett reellt handikapp. För egentligen önskade de inget annat än att på helgerna kunna åka till havet bara några kilometer bort och på vardagarna sälja sina apelsiner och nötkött i den närliggande palestinska staden. Skräcken hindrade dem dock då de trodde sig vara ansatta av ett irrationellt hat från sin omgivning.

Palestinier från Gazaremsan.Foto: Hatem Moussa

Jag hade själv upplevt den skräcken när jag som barn växte upp i Jaffa. Jag både avskydde och var rädd för de palestinska grannbarnen som bodde i ett skjul byggt på vår ena husvägg. De brukade kasta sten på vår öppna jeep och deras föräldrar var narkomaner som tuggade solroskärnor på vår trapp. Men som barn visste jag så klart inte att det hus jag växte upp i tillhört en palestinsk familj som blivit bortjagad av militären, att grannarnas raserade hem nu låg under en soptipp invid stranden.

Kvällstidningen med sting

Efter min tonårsupptäckt vid gränsen till Gaza började jag besöka palestinska byar och städer och insåg snart att min israeliska blindhet för palestiniernas öden och skräcken för dem var två sidor av samma mynt. Och att den var en del av en institutionaliserad blindhet som de israeliska makthavarna inte ville att vi skulle bli varse. Jag skrev om denna blindhet och om hur den upprätthölls genom att journalister censurerades, hotades och skrämdes från att rapportera om vad de såg.

Och det var då jag för första gången fick upp ögonen för ett liknande fenomen här i Sverige, genom kvällstidningen Expressen, eller snarare genom dess sting. För denna tidning menade nämligen att det jag just skrev här ovanför borde vara förbjudet att skriva då det är av antisemitisk karaktär.

Det hade varit skrattretande om det inte vore så kränkande och så oerhört absurt. För alla som kan läsa innantill kan själva med enkelhet se att tidningen farit med osanning.

 

LÄS MER: Magnus Ljunggren om Expos avslöjande om Wikileaks

Fiendejakt som jobb

Men sanningen visade sig spela mindre roll för denna tidning. Och dess redaktörer kom efter att de sagt upp sig, en efter en personligen att be mig om ursäkt för de angrepp som de utsatte mig för. De gjorde helt enkelt sina jobb, förklarade de. Och jobbet gick ut på att jaga fiender. Och det är en jakt som också bär många likheter med hur vi försökte dominera tjurar på kibbutz Nir Oz i den israeliska Negevöknen.

Den första delen av tidningens jakt har gått ut på att identifiera yttre fiender. Efter Saddam Husseins och Muammar Khadaffis död, har fienderna kommit att innefatta Ryssland, USA, Kina, Iran, Storbritanniens brexitväljare, Greklands väljare, merparten av arabvärlden, världsreligionen islam. De utpekade fienderna har kommit att omfatta större delen av planeten, och det kan tyckas svårt att förstå varför vårt nordliga neutrala land har en sådan gedigen lista med fiender. Men syftet med att måla ut omgivningen som hotfull var att skrämma oss.

Saddam Hussein.Foto: Pool / GETTY IMAGES

Expressen pekar ut

Vi behövde vara skrämda för att tidningen skulle kunna uppfylla sin främsta uppgift, nämligen att jaga fiender bland oss. Inom vårt samhälle har tidningen pekat ut en enorm del av vår befolkning, väljare, politiker, filosofer, filmare, musiker, fotografer, konstnärer, författare, granskande journalister och visselblåsare som samhällets fiender, utifrån inget annat än deras åsikter.

När de inte kunnat klandras för sina åsikter, har tidningen i stället pekat ut folk utefter att de umgåtts med sådana som har fel åsikter, eller sådana som umgåtts med sådana som umgåtts med sådana som har fel åsikter.

Den gemensamma nämnaren hos alla dessa fiender har varit att de försökt finna fler perspektiv, erfarenheter, och mer kunskap än vad man kunnat ta del av i denna tidning och dess systermedier inom samma koncern. Fler perspektiv än vad tidningens ägare och närmaste krets på Djursholm och i de k-märkta villorna på Djurgården har haft.

 

LÄS MER: Johannes Wahlström förklarar sin Ordfront-artikel i DN Kultur

Monopolisera informationsflödet

Men de publika brännmärkningar som denna tidning genomfört på oliktänkande har främst syftat till att skrämma de egna läsarna till lydnad. Och den enorma mängd fiender som den kommit att peka ut på senare tid andas så klart inget annat än regelrätt desperation. Ett febrilt försök att trotsa informationsåldern och försöka stävja läsarnas naturliga nyfikenhet att tillskansa sig kunskap, att lyssna till och lära känna människor med andra erfarenheter och perspektiv.

Men detta har med internets framväxt blivit allt mindre effektivt. Metoden fungerar nämligen endast om man kan monopolisera läsarnas informationsflöde.

 

LÄS MER: Johannes Wahlström om Expressen i Assange-förhör

Varken nytt eller liberalt

Så när det statligt finansierade Utrikespolitiska institutet härom veckan plötsligt brännmärkte svenska journalister, författare, politiker, filmare och konstnärer som utländska agenter, blev frestelsen för stor för tidningen. I stället för att försvara den liberala yttrandefriheten såg Expressen plötsligt ett halmstrå att tillgripa - genom en officiell åsiktsbestraffning kunde man kanske med lagens hjälp kriminalisera eller åtminstone avskeda, stänga ned och tysta de konkurrerande perspektiven.

Paradoxalt nog för en nyliberal tidning, är strävan efter informationsmonopol eller officiellt sanktionerad åsiktsbestraffning vare sig nytt eller nämnvärt liberalt. Och en tidning som behandlar sina läsare som boskap har i min mening mycket lite att tillföra sina läsare.

Men vad som är än viktigare att komma ihåg är att försöket att kontrollera medborgarnas åsikter genom att skrämma dem och beskära deras informationsintag är dömt att misslyckas. För även bland tjurarna i Nir Oz kunde inte skräckväldet upprätthållas särskilt länge.

Trots tjurarnas nedsatta syn kunde de lukta till sig rädsla, och när de en dag i sedvanlig ordning schasades bort, vek de plötsligt inte undan, utan rusade. Tjurarna var helt enkelt inte längre rädda.

 

Johannes Wahlström

kulturen@expressen.se

 

SVAR DIREKT:

 

Karin Olsson, kulturchef på Expressen, skriver att Wahlström blottar sin förvridna världsbild i sin replik.

 

SLUTREPLIK. En av de senaste texterna som Aftonbladet Kultur publicerade av Johannes Wahlström var "Clintons hemliga vapen: Google" (28/12-16). Den innehöll påståenden som att Google aktivt arbetat för att få Hillary Clinton vald och manipulerat sökresultaten.

Linus Larsson, techredaktör på DN och Jack Werner, en av grundarna till Metros "Viralgranskaren", gick på Twitter igenom artikelns svajiga grund, där en del byggde på rena faktafel och annat på hårdragna kopplingar. Gamla, välrapporterade uppgifter presenterades också som att de hade avslöjats av Wikileaks.

Om denna text hade publicerats på någon annan plattform i storlek med Aftonbladet Kulturs skulle kritiken ha blivit mer än Twitterskvalp. Men det har blivit som att artiklar där går på annan kvot. Löskokta konspirationsteorier blandat med halvsanningar och lögner kan passera utan större debatt. Det är ingen bra utveckling.

Agentsnacket är nys

I mina två artiklar om forskningsrapporten "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case”, som Wahlströms tjurfäktning till replik i dagens Expressen sägs handla om, är han bara omnämnd en gång, som en del av ett nätverk som skriver om Östeuropa på Aftonbladet Kultur.

Det finns egentligen inte något för honom att bemöta, eftersom jag inte riktar en enda anklagelse mot honom. Hans prat om att jag ska ha pekat ut "agenter" är rent nys.

Bonniermaskopi

Nej, Wahlströms hat mot Expressen har en betydligt längre historia, då tidningen sedan hans djupt obehagliga artikel i Ordfront 2005, "Israels regim styr svenska medier", vid olika tillfällen har uppmärksammat honom, inte minst under den mest intensiva tiden som Wikileaks representant i Sverige. Han gillar förstås inte att granskas.

Men i dag behöver inte Expressen göra något eget jobb. Wahlströms förvridna världsbild, med Expressen och våra "systermedier inom samma koncern" i något slags överklassens Bonniermaskopi mot sanningen och i krig med resten av världen, blottläggs effektivt i hans egen replik.

 

Karin Olsson

karin.olsson@expressen.se

 

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag