Bilden är hämtad från Walter Benjamin. Stormen från paradiset är framstegets vind, som driver Historiens Ängel framåt, som blåser i ängelns vingar och tvingar honom ut ur paradiset, in i framtiden. Men ängeln vänder ansiktet mot det förflutna medan han backar in i framtiden, med uppspärrad mun stirrar han skräcklaget på något utanför bilden. "Där vi ser historien", skriver Johannes Anyuru i boken som hämtat titeln från Benjamin, "ser han bara en pågående katastrof som staplar vrakspillror framför hans fötter."

Historien. Det är stormen som driver Anyurus far – P., som han kallas i boken – från den ena plågan till den andra, från en där man torteras till döds av brittiska kolonialtjänstemän till en där man torteras ihjäl av den infödde Idi Amin. Från den äldre brodern som misshandlar honom dagligen till pilotskolan i Grekland, där P. är en av de unga ugandier som utbildas för att tjänstgöra i den nyfödda socialistiska nationens flygvapen. Det är ett ögonblick där den pågående katastrofen verkligen tycks ha en framåtriktning, tycks innebära ett framsteg. Sen kommer Amins kupp, sen kommer ett flyktingläger i Tanzania, sen kommer livet på gatan i Nairobi och, så småningom, ett som truckförare i Göteborg där han dricker whisky med andra ugandier som blåsts omkring av stormen från paradiset och där flinande skinheads skriker "Åk tillbaka" när han snubblar av spårvagnen.

Vad gör historien med oss? Det är den konkreta frågan i Anyurus bok, kallad "roman" på försättsbladet men bara en roman i samma bemärkelse (litterärt gestaltad berättelse med dokumentära anspråk) som Henrik Tikkanens adressböcker eller Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men där vi har lärt oss att se pappaböcker som intima berättelser om små vardagliga egenheter finns här, precis som i Anyurus andra böcker, det stora, mytologiska anslaget som förvandlar pappa stridspiloten till en fallen gud som en gång flög mot solen. Och som gör hans son, som sitter på ett elskåp i Växjö och läser Frantz Fanon, till en del av en förmodern, högtidligt episk språkvärld snarare än av Jens Lapidus stiliserade förort.

Jag kan tycka det blir för stramt och statuariskt ibland, att de få citaten ur pappans dagbok – "Jag blev verkligen ledsen och försökte inte gråta men jag kunde inte" – suggererar fram en enkel närvaro som den heroiska stenstilen inte klarar av. Men man känner fläkten av stormen ur paradiset, man känner de stora rörelserna, man känner den hypnotiska effekten av en prosa som kan få en att se framför sig hur Historiens Ängel taggar en husfasad i Växjö. Det är fantastiskt.