Till snart sagt varje landsändas turismstrategiska marknadsplan hör en deckarförfattare. Också mina barndomsminnens Öland, ett länge litterärt underexponerat landskap, har sedan Johan Theorins debut Skumtimmen från 2007 kunnat glädjas över att äntligen ha egna uppdiktade nästgårdsbrott inkluderade i deckarnationens kriminalstatistik.

Theorin är förankrad i Djupvik och Föra. Föra är en by på norra Öland, belägen precis där de östra och västra landsvägarna möts. Intill 1100-talskyrkan ligger en tennisplan, med ogräs som trängt igenom asfalten i serverutorna. Där har jag spelat otaliga set med min pappa. Vi tar bilen några kilometer norrut och lägger 20 kronor i brevlådan som hänger på det alltför låga stängslet (man får ofta hämta bollarna på kyrkogården).

Nästan gamla grannar alltså, jag och Theorin. Säkert har vi nickat åt varandra under någon samtidig vandring på alvarsmarkerna.

Ändå har mitt möte med Theorins författarskap dröjt till nu, till spökhistoriesamlingen På stort alvar där den öländska naturen utgör ett absolut avstamp. Turistbroschyrernas eviga Linné-citat om ett "land helt annorledes än de andra Sveriges provinser" finns med. Jag börjar läsa med hungrig hemlängtan. Men jag känner inte igen mig någonstans.

Inte i den stumma gestaltningen av det särpräglade landskap som så ofta fyllt mig med andakt (en plats blir inte per automatik mytiskt mångbottnad för att man kastar in en tomte). Inte i den entoniga historieskrivningen. Inte i de rättrådiga förteckningarna av vad "varje ölänning" vet.

På stort alvar är skriven under 30 års tid, vilket kan ursäkta vissa stilgrepp som ungdomsförsyndelser, men varje rättrådig ölänning känner nog doften av lagerrensning bland kroppkaksångorna.

Som appendix klistrar Theorin in en öländsk ordlista hämtad från Så praate vi i Föe socken. En god ambition att popularisera uttryck som bläär (prata för mycket) och rääkel (lång person). Men, alvarligt talat, är det inte bäst att lämna landskapsskildringen till öns många akvarellister?