Jag vet inte om det är önaturen eller övernaturligheten som har gjort Johan Theorins öländska kriminalromaner till sådana framgångar hos kritik och publik. Själv har jag förhållit mig svalare till dem, främst därför att jag är mentalt allergisk mot spöken och andra ockulta inslag i kriminalintriger. Landskapsskildringen är dock suggestiv – det är inte alla som kan berätta mordgåtor med ett sådant alvar som man finner på Öland.
I Theorins tredje roman lyser spökena med sin frånvaro, däremot frambesvärjs både älvor och troll. Frågan är dock om författaren inte den här gången snarare är ute efter att skingra gamla kvarlevande vidskepligheter.
Den kvinna som med hjälp av gåvor till älvorna hoppas kunna påverka framtida händelser är nog mest en new age-entusiast med neurotiska besvär, kanske härrörande från en traumatisk barndomsupplevelse. Och den kvinna som i sin dagbok från 50-talet berättar om mötet med en ”byting” har knappast meddelat alla detaljer. Dagboksförfattaren är för övrigt framliden hustru till den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson som är den sammanbindande gestalten i de tre romanerna.

Älvorna och trollen i all ära – de förblir mest dekorativa element i en roman, där huvudintrigen rör sig kring en hämnd-ängel på jakt efter en avdankad gammal porrproducent och hans medarbetare. Nog finns det väl en del oplockade gäss i nakenbranschen, men att det skulle trigga en gång en seriemördare ter sig ungefär lika trovärdigt som att älvorna verkligen skulle dansa på alvaret.
Romanens starkaste partier har inget med vare sig mordgåtor eller oknytt att göra – de gestaltar vanmakten hos ett föräldrapar när deras 13-åriga dotter ska genomgå en livshotande operation.
Sådana känslor är Theorin bra på att skildra. Tillsammans med landskapsskildringen ger det skäl att fortsätta läsa honom.