Åren efter 1930, i efterskalvet av den stora börskraschen, var världen ännu ung och runtom i Europa koncipierades "den nya människan", vanligen under totalitärt kommando - det fascistiska, det nazistiska, det kommunistiska.
I Stockholm - där den framåtblickande utställningen på Djurgården 1930 fått det konservativa etablissemanget att rysa av fasa - samlades en grupp unga människor kring ett tidskriftsprojekt som skulle släppa in vårvindar i det övervintrande samhället. Några av dem kom från den vänstersocialistiska tidskriften Clarté, andra var mera angelägna om estetiska nyodlingar.
Tidskriften - som kom ut med sitt första nummer hösten 1931 - fick namnet Spektrum, och den skulle lämna större avtryck i eftervärlden än den fick genomslag i samtiden. Det var till exempel här den dittills okände Gunnar Ekelöf första gången publicerade sig, det var här den första svenska översättningen av T S Eliots epokgörande
Det öde landet trycktes, det var här den litterära surrealismen (något försenat) introducerades i Sverige.
Men tidskriften fungerade överhuvudtaget som ett forum för modernismens alla ljusbrytande vågrörelser - från socialpolitik till arkitektur, från psykoanalys till atonal konstmusik, från dans till måleri. Om än med tydlig vänstertendens befattade den sig inte med partipolitik och - anmärkningsvärt nog - inte heller med det samtida utrikespolitiska skeendet.
De flesta skulle säkert med mig beteckna Spektrums elva nummer som något av ett kulturradikalismens evangelium, lika trosvisst i sin messianska övertygelse som målmedvetet i sina sociala ingenjörsritningar. Men "kulturradikal" är ett ord som aldrig förekommer i Johan Svedjedals stora, uttömmande och helt igenom fascinerande presentation av tidskriften i boken
Spektrum - Den svenska drömmen, snyggt formgiven av Annika Lyth med inspiration i tidskriftens för sin tid djärva typografi.
Att Svedjedal undviker ordet "kulturradikal" beror sannolikt på att vad än tidskriften gav röst åt i det samtida kulturklimatet, så var det inte åt den andra stora, för att inte säga större, rörelsen i tiden - arbetarlitteraturens genombrott. Visserligen gjorde man ett specialnummer om Harry Martinson, men han får nog mera ses som naturdyrkande underbarn än som proletär portalfigur.
Ester och Josef Riwkin. Foto: Anna Riwkin-Brick
Utmärkande för Spektrums redaktion och dess medarbetare var dess medelklassbakgrund, något som visserligen inte ställde ekonomiska garantier, men definitivt lämnade luft åt mera frittflygande finansiella fantasier. Tidskriften och det vidhängande förlaget brottades genom hela sin fyraåriga existens med betalningssvårigheter, tills hela företaget drevs i konkurs i och med utgivningen av de fyra sista delarna av Agnes von Krusenstjernas von Pahlensvit, vilken Bonniers i rådande tidsläge helst inte ville se sitt namn förknippad med.
När den snobbige sportbilsdandyn Gunnar Ekelöf gjorde sin entré i redaktionen var det delvis som finansiär. Dessvärre inträffade Kreugerkraschen i samma veva och den ivrigt spekulerande arvtagaren fick se hela sin förmögenhet gå upp i rök. Det fanns ett par andra rikemanssöner som också satsade pengar i företaget mot att få se sig själva i tryck, men det var kortvarigt livsuppehållande åtgärder.
Ryktena om Spektrumredaktionens sexuella orgier och parbyten i diverse lägenhetskollektiv runtom i centrala Stockholm var betydligt överdrivna. Att bo kollektivt och hysa redaktionen på samma adress var mera en ekonomisk sparåtgärd än en ideologisk manifestation. Att alla var mycket unga - Karin Boye som hade fyllt 30 och gett ut ett par diktsamlingar var något av etablerad nestor - förklarar varför vissa förhållanden gick i kras och andra konstellationer uppstod i ruinerna.
Radikal formgivning anno 1932.
I Svedjedals bok utkristalliserar sig tre huvudpersoner i vimlet av kända och okända namn som med mer eller mindre svedda vingar kretsade kring denna tidens häftigast brinnande ljuslåga (däribland fem blivande Nobelpristagare). Två av huvudpersonerna tillhör den svenska litteraturhistoriens stora, och efterträdde varandra i redaktionen - Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Svedjedal avstår uttryckligen från att vidareförmedla alla pikanta anekdoter, men att Ekelöfs första fru övergav honom för Karin Boye går förstås inte att förtiga.
I synnerhet som det är en trolig förklaring till att Ekelöfs återblickar på Spektrumkretsen - den odlingsmån han behövde för att växa i - är så kallsinnigt avfärdande. Svedjedal ger ingen vacker bild av den då ännu inte kanoniserade diktarfursten - när han väl hade vunnit rang och värdighet trampade han hänsynslöst på dem som hade berett väg för honom.
Den som råkar värst ut i Ekelöfs eftermälen är Josef Riwkin, den tredje huvudpersonen i Svedjedals bok. Denne 22-åring - en av många barn i en invandrad rysk-judisk familj - är själva energikällan i Spektrum, fotogenet som håller veken brinnande när gnistverket falnar, men också den som till sist dränker lågan.
När Ekelöf minns Josef Riwkins insatser ligger de antisemitiska schablonerna längst fram på tungan. Han tecknar i efterhand en infam nidbild av den unge man som gav honom den avgörande knuffen i valet mellan litteraturen och revolvern.
Svedjedal ser de diskutabla sidorna i denna brådmogna kulturentreprenör - en dåtida Ernst Malmsten - men han ger honom generöst det ljusutrymme han förtjänar i den svenska litteraturhistoriens socioekonomiska spektrum.
När Staffan Forsell i SR:s Vetenskapsradion med anledning av bokens utkomst intervjuar Johan Svedjedal nämns typiskt nog inte Josef Riwkin en enda gång. Här ligger koncentrationen på sex och kända namn. Men Svedjedals bok har mycket mera att berätta än så.
