Nils Petter Sundgren noterar att det saknar intellektuell pregnans i SVT:s ledningsarbete.
Just när jag ska till att skriva detta får jag veta att SVT har beslutat att inte fortsätta med den briljanta samhällssatiren Starke man, eftersom den med sina 800 000 tittare inte anses kunna hävda sig i kanalkonkurrensen.
Det finns en tittarsiffrornas förbannelse. På bio skulle 800 000 besökare räknas som succé. Hur kan det vara otillräckligt på tv? Ser inte ögonen samma sak, antingen den utspelas på vita duken eller hemma i tv- apparaten? Är ett öga inte alltid ett öga?
Skulle fan vara programdirektör på SVT - om man nu inte vill dansa på slak lina mellan populism och undergång. Så tänker jag när jag läser Johan Lindéns mycket tänkvärda doktorsavhandling Tv-ledning i konkurrens. Den skildrar händelser och överväganden i SVT:s historia mellan 1997 till 2000. Avhandlingen är en insidesrappport - Lindén har mångårig bakgrund som journalistisk medarbetare, tidvis i chefsposition och har därefter haft unik tillgång till källor som annars är svårtillgängliga.
Under 1900-talets sista år blev konkurrensen från de växande kommersiella kanalerna ett allt större problem för SVT liksom för andra public service-företag i Europa. Sam Nilsson, som var en mycket dominant chef för SVT under 17 år fastslog med stor energi att SVT skulle ha minst 50 procent av det samlande tv-tittandet i landet, annars fanns det risk för att företaget skulle förlora legitimitet och riksdagen minska det årliga anslaget. Ingen öppen debatt fördes inom före-taget, varken under Nilssons chefstid eller därefter.
Locket var cementerat och SVT:s utbud blev en brokig blandning av kvalitet och smörja. Den enkla underhållningen är och förblir livlinan till publiken. År 2010 var SVT:s andel av det totala svenska tv-tittandet 35,2 procent av det totala svenska tv-tittandet.
Om publiksiffrorna inte är något större bekymmer så finns det nya. SVT är en nagel i ögat på den nu sittande alliansregeringen. Liksom tories i Storbritannien vill man helst se en public service som koncentrerar sig på nyheter och icke lönsamma samhälls- och kulturprogram. Helst ska ingenting stå i vägen för den kommersiella televisionen. Nu blir alltså framgång och inte motgång ett hot mot SVT. Att förlita sig på politiker är alltid lika osäkert.
Lindén visar hur kommersiellt tänkande genomsyrar SVT. De stora besparingar som gjordes under Sam Nilssons chefstid användes inte till utökad eller förbättrad program- kvalitet utan de gick i första hand till marknadsföring, i andra hand till marknadsanpassade program.
Men långtifrån allt är mörker. Det finns många ljuspunkter: livaktig teaterverksamhet, utmärkta egengjorda och inköpta samhälls- och kultur- program. Samt ett och annat förtjänstfullt nöjesprogram. Dock är ojämn-heten i det totala utbudet påfallande.
Lindén efterlyser mer tankereda och klarare interna resonemang om företagets mål och mening. Han berättar mycket underhållande om hur SVT- ledningen under de beskrivna åren förde slutna samtal om den rätta innebörden av begreppet public service.
När jag läser citaten från debatterna kommer jag osökt att tänka på den medeltida skolastikens dispyter om hur många änglar som samtidigt kunde dansa på en nålspets. SVT- cheferna blev lika lite överens som de medeltida teologerna. Och det var väl inte heller meningen. Public service fick liksom bofinken se ut hur fan som helst, bara definitionen inte kom i vägen för hanteringen.
Bristen på intellektuell pregnans i ledningsarbetet förklarar mycket av den osäkerhet och rädsla för det icke-konformistiska som präglar SVT:s programutbud. När det gäller mångsidighet har man mycket att lära av grannen SR.
