Aase Berg roas och störs av Johan Hakelius Ladies.
Outsidern är en man, och ännu mera man är excentrikern. Man kan se excentrikern som ett slags outsider med sitt på det torra, såväl när det gäller självförtroende som klasstillhörighet och pengar. Uteliggare brukar sällan kallas för excentriker.
Johan Hakelius har ingen utpräglad vurm för outsiders, däremot är han excentrikernörd och anglofil. Förra boken, Döda vita män, ägnade sig åt just detta småperversa särintresse. Det är lika bra jag erkänner att jag inte har läst den: temat kändes så där, jag är trött på utflippade män. Jag är mer intresserad av kvinnan som avvikare.
Därmed inte sagt att jag ogillar Hakelius. Som krönikör är han underbart skicklig, och även om jag sällan delar hans överklassmuppigt tweedfärgade inställning, så lär jag mig nästan alltid något av hans texter. Det kan vi kalla respekt.
Alltså blir jag glad när Hakelius nu skriver om kvinnor, och förordet gör mig nästan gråtmild: klart jag ska vara jättesnäll mot den här ödmjuka och trevliga människan som rakt av stjälper upp sin sårbarhet på bordet:
”Att jag skriver på det sätt jag gör beror på att jag inte kan bättre.”
Men redan i första kapitlet, om de bisarra kärringarna i kockduon Two fat ladies, får jag problem som håller i sig ända fram till sluttexten om den stencoola, lesbiska Vita Sackville-West.
Visst är texterna vansinnigt roliga, och den anekdotiska ytligheten kan jag knappast klaga över. Det är ju den formen Hakelius medvetet har valt, jag kan inte gnälla över att han verkar ha psykologifobi och är totalt ointresserad av de kvinnliga bulldozrarnas inre liv.
Men också inom det anekdotiska kan man arbeta med textens rytm, med lugnare och hetsigare partier, med att ge händelser olika vikt beroende på hur länge man vilar i dem eller vilket tonfall man använder.
Visserligen förutsätter konceptet en ton av anglosaxisk syrlighet. Men Hakelius håller samma rappa tonfall när han skriver om kvinnornas glädjestrålande normbrott som när han beskriver en tragisk barndom med misshandel och alkoholism eller ett havererat äktenskap med svek och otrohet, och det skapar en onödigt flamsig, nästan avståndstagande känsla.
Men bortsett från denna, ganska allvarliga, brist, har Ladies flera kvaliteter. Re- searcharbetet är beundransvärt, jag gillar den lektion i populärhistoria jag får ur världar jag inte visste så mycket om, och det går inte att komma ifrån att Hakelius formuleringskonst står i en klass för sig.
Och huvudpersonerna, själva kvinnorna, är imponerande i sitt konsekvent asociala trots. Genom sina handlingar blir de ibland avskräckande exempel men oftast starka inspiratörer i konsten att vara pinsam utan att skämmas.
Ändå ska man vara medveten om att de egentligen mest är undantagen som bekräftar regeln om excentrikern och outsidern som en funktion i patriarkatet. Det kommer att dröja länge innan den kvinnliga avvikarmentaliteten hittar ett självständigt uttryck, och Hakelius huvudfokus är nog egentligen fortfarande utbrytningsförsök formade av en manlig frihetslängtan, även om de i Ladies gärna bär handväska.
