Johan Anderberg avdramatiserar cannabis utan att själv ta ställning för eller emot. Johannes Forssberg läser en nyfiken reportagebok som borde användas i skolorna.
Helvetets portar öppnas i samma ögonblick som en ung människa drar sitt första bloss cannabis. Det är fortfarande en grundläggande föreställning i svensk narkotikapolitik. Missbruk, tänker man sig, börjar inte med usel självkänsla eller social misär utan i en rit där den söta röken gör knarkare av oskyldig ungdom. Därefter ligger Golgatavägen öppen mot kanylerna, fängelserna och gravfälten.
För anhängare av den här teorin framstår Johan Anderbergs utmärkta reportagebok Cannabusiness - om konsten att legalisera en drog förmodligen som en fara för ungdomen. Den gör nämligen vad de ständigt sagt att man aldrig får göra: den avdramatiserar cannabis.
Johan Anderbergs reportage - som elegant kryssar mellan naturvetenskap, historia och möten med aktivister, forskare och politiker runtom i världen - är avslappnade i tonen. Han tar inte ställning för drogen, men heller inte avstånd. Han vill bara förstå. Vare sig han träffar socialarbetare som försöker rädda festivalungdomar i Uppsala eller chefredaktören för gräsmagasinet High Times i New York lyssnar han med öppet sinne, genuint nyfiken.
För den svenska narkotikapolitikens del blir utfallet av Anderbergs sanningssökande förstås inte positivt. Nej, cannabis är inte roten till samhällets misär och det är i princip bara här man fortfarande tror något så befängt som att plantan kan utrotas. Samtidigt är cannabis knappast ofarligt.
Ett av de största problemen med den offentliga retorikens överdrifter kring cannabis är att haschtomtarna framstår som vettiga i jämförelse. Som uppgörelse med myten att världen vore bättre om alla rökte den genomgoda drogen är Anderbergs tillbakalutade reportage mycket mer effektivt än statliga helvetesskildringar.
I mötet med Fredrik, som en dag insåg att hans liv gått upp i rök, ges en väldigt sann bild av cannabismissbrukets lågmälda misär. Han blev varken schizofren eller heroinist men beskriver hur man långsamt tynar bort som person.
Det finns inga skäl att tro att en legalisering av cannabis skulle popularisera sprutnarkomanin, eller att samhällen skulle slås sönder. Men förmodligen skulle fler röka, och en viss andel av dem fastna i missbruk, hemma vid meckskålen, i en kvalmig bubbla utanför tiden. Samtidigt: det stora flertalet blir inte beroende. Och som Johan Anderberg påpekar är det mycket som är förenat med risker utan vara förbjudet.
Man skulle kunna tycka att Anderberg är feg som inte själv tar ställning i frågan. Men beslutet är antagligen inte grundat i konflikträdsla, utan i insikten om hur lätt hans bok då skulle avfärdas. Och även om Anderberg inte står upp för legalisering är hans bok tveklöst en uppgörelse med den svenska nolltoleransen, för den tolererar inte heller öppen och upplyst debatt. Efter att man läst alla magnifika reportage om hur djupa cannabisens rötter är i samhället, hur misslyckat knarkkriget varit, och hur diffus gränsen kan vara mellan drog och medicin, är det nedslående att i bokens avslutning ta del av folkhälsominister Maria Larssons 70-talsklyschor.
Det faktum att Sverige nu är längre bort än någonsin från det där narkotikafria samhället skyller hon på att för få artister tar avstånd från knark. Men även om svenskarna röker gräs som aldrig förr är vanan fortfarande ovanlig i jämförelse med andra länder. Enligt politikerna är det ett bevis för att nolltoleransen ändå fungerar. Saken är bara att Sverige ändå rymmer minst lika mycket tungt missbruk som andra västländer. Så jointen är inte ondskans källa. Den som vill veta vad cannabis egentligen är bör läsa Johan Anderbergs bok. Man borde använda den i skolans drogundervisning.
