Johan Althoff och Robert Nyberg är redan etablerade som en oslagbar kombo med sina häpnadsväckande högkvalitativa allåldersböcker om språk och tänkande.

Lika häpnadsväckande är det att de nu med Språkets värld förmår förnya konceptet. Eller förresten, kanske inte: både "språk och tänkande" och "språkets värld" skvallrar ju om ett oändligt antal möjligheter och tänkbarheter. Det finns inget otänkbart. Mitt språks gränser är min världs gränser, uttryckte visserligen den tidige Ludwig Wittgenstein det. Men språket, tänkt som möjliga kombinationer av fonem och morfem, är ju faktiskt gränslöst.

Nu använder inte Althoff lingvistiska termer som fonem och morfem, inte heller namndroppar han stora filosofer.

Emellertid är det just lingvistik och filosofi som han skriver om, och det på ett imponerande lättfattligt och effektivt sätt. Med tanke på den senaste rapporten från Skolinspektionen i fredags om den ökande andelen grundskolelever utan gymnasiebehörighet borde Språkets värld bums skickas ut till skolorna, till alla stadier. Dilsa Demirbag-Stens Berättarministeriet borde också lägga vantarna på den.

För faktum är att Språkets värld är rena rama skrivskolan, även om jag inte kan tänka mig någon lärare som så snyggt och kortfattat som han undervisar i "show, don't tell" – utan att använda den frasen är det just vad han gör. Visar hur man bäst berättar för att "koppla ihop våra hjärnor och skapa tankar tillsammans": bli inte för mångordig, var konkret, använd detaljer... och märk hur minnen och sinnen kopplas ihop och skapar bilder och idéer.

Om då någon liten läsare eller lyssnare inte vet vad "konkret", eller kanske "metafor", betyder förklarar magister Althoff det. I god och humoristisk harmoni med Robert Nybergs figurativa tuschteckningar.

Eller inte helt figurativa – hela uppslaget 72-73 som rubriceras "Klaviatur" med texten "Hjärnan är en stor värld." på vänstersidan är oregelbundet svartprickat. På högersidan längst ner står det: "Om det här vore hjärnceller så skulle det behövas tio miljoner boksidor till för att få med alla." O, oändlighet! O, himlapället och rymdens alla stjärnor!

Härmed inte sagt att jag håller med om precis allt som Johan Althoff postulerar (och väl är ju det). "Vi kan prata om allt vi kan tänka." Det får mig åter att tänka på Wittgenstein: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga." Och jag tvivlar på att de "flesta tankar vi tänker har aldrig tänkts förut".

Men lappri. Jag omfamnar slutligen å det varmaste satsen "Kanske är det den viktigaste insikten om språket. Att det är gemensamt göra. När en pratar och en lyssnar ska det hända lika mycket i bådas hjärnor."

Visst är det vackert? Läs tyst, läs högt. Läs tillsammans och läs igen.