De två åtalades. Fyra vittnen kallades till rättegången. Rätten fann syskonen skyldiga till brottet samlag mellan syskon.
Hade de två varit halvsyskon hade de ostraffat kunnat ha vaginalt samlag med varandra. De hade till och med – efter tillstånd – kunnat gifta sig med varandra. Sådan är lagen sedan 1974. Och hade de idkat andra samlagsformer än just den vaginala, då skulle också allt ha varit i sin ordning. Brottet samlag med syskon förutsätter att syskonen har olika kön och att samlaget är vaginalt och fullbordat. Det är det vaginala samlaget som gör syskonen till brottslingar.
Varför är det så? Varför stämpla syskon som brottslingar för att de har frivilligt samlag? Vem är brottsoffer? Vad är det samhället vedergäller?

När myternas gudar fått råda, har de sällan lagt sig i vad syskon haft för sig
i sängkammaren. Zeus gifter sig med sin syster Hera. Jupiter äktar sin syster Juno. Men när den jordiska makt som tillber gudarna stiftar lag så kräver Solon dödsstraff för syskonotukt, Platon talar för en stat med sexuell samäganderätt men med brett incestförbud, kejsar Augustus straffar med hårdhet den som inom en mycket vid släktkrets gör sig skyldig till incestus (orenhet).
Det gick inte ihop. Många diktverk kom att handla om förbjuden syskonkärlek. Ett av dem är Ovidius Metamorfoser. Ovidius berättar om Byblis erotiska kärlek till brodern Caunus. Ovidius inleder med en moralisk pekpinne: ”Byblis står än som ett manande bud till flickor att älska endast vad tillbörligt är.”
Varningen är diktarens alibi – han lever ju i Rom som inte ens tillåter kusiner att vara älskande. Sen får Byblis ordet och hon blottlägger motsättningen mellan människans natur och maktens förnuft, mellan naturrätt och stiftad lag:

Gudarna hjälpe! Gudar har fått sina systrar till hustrur.
Så fick Saturnus Ops, sin egen syster, till maka,
så fick Oceanus Tethys till brud, Olympiern Juno.
Gudarna har sina lagar för sig. Varför önskar jag ändra
människors sed efter gudarnas lag och främmande stadgar?
/—-/
Rätten må åldriga män känna till och utreda lagens
stadganden, vad som är orätt och rätt, och pröva och döma!
Venus ej tänker så långt, hon passar oss just i vår ungdom.
Vad som är rätt, är oss ännu fördolt. Nu tro vi, att allting
är tillåtligt för oss i kraft av gudars exempel.

Byblis går under. Men Ovidius låter henne förvandlas till en källa som aldrig sinar. Det är ingen tillfällighet. Inte heller tror jag att hänvisningen till ”främmande stadgar” är utan budskap. Ovidius ville låta landsmännen veta att man kan tänka och lagstifta på olika sätt. Han visste att i Egypten var all syskonkärlek tillåten, att Kleopatra – föremål för både Caesars och Antonius förälskelse – hade varit gift med sin bror.
Bibeln är även den motsägelsefull vad gäller förbindelser mellan syskon.
I Moseböckerna talas om ”onaturlig beblandelse” som måste straffas med obönhörlig grymhet. Men skapelseberättelsens Adam och Eva får av Gud uppmaningen att föröka sig och uppfylla världen, något som förutsätter att deras barn får avkomma tillsammans.
 Augustinus skulle sedan mena att fortplantningens compellente necessitate (tvingande nödvändighet) urskuldar synden som den ”könsliga föreningen mellan bröder och systrar” utgör. Nödrätten blir för Augustinus lika med naturrätten: incest må strida mot lagen men inte mot naturrätten.

Den hållningen blev dock inte förhärskande. Den kristna tron juridifierades och blev till kanonisk rätt. Reformationen sökte en individualiserad utväg men förvandlade ändå Skriften till Guds protokollförda beslut. Den sexbrottskatalog som finns i Moseböckerna blev lag i det protestantiska Europa.
Den svenska missgärningsbalken i 1734 års lag var ett blodigt korståg för kyskheten. Döden var straffet för blodskam mellan syskon. Upplysningen medförde att dödsstraffet avskaffades för vissa sedlighetsbrott men inte för könsumgänge mellan syskon. Det kvarstod till 1864.
Vid den tiden hade Goethe, Schiller och Lessing diktat om förbjuden syskonkärlek och åskådliggjort motsättningen mellan – med Goethes ord – att leva efter lagarna i en människofientlig moral och att leva efter hjärtats rätt.
Då hade Frankrike hunnit slå fast att frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna syskon inte längre skulle vara ett brott. Och då var Wagner på väg att slutföra Valkyrian, en opera byggd på en fornnordisk incestsaga och vars hjälte Siegfried är frukten av syskonkärlek.
1937 fann Sveriges riksdag att vissa blodskamsbrott skulle avföras från strafflagen. Bland annat gällde det ”könsumgänge mellan personer som var besvågrade genom enderas äktenskap med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon från vilkens syskon den andre härstammar”. Och på 1960-talet när en mer human syn på straff drev fram en ny brottsbalk kom man att se över behovet av straff för frivilliga sexuella förbindelser mellan bland andra vuxna syskon.
Straffrättskommittén tyckte att sådana förbindelser skulle förbli straffbara av etiska och arvsbiologiska skäl. Straff var viktigt för att värna ”sunt familjeliv” och motverka spridningen av ”ogynnsamma arvsanlag”. Det var ju bekant, betonade kommittén, att dylikt könsumgänge ”i stor utsträckning ingås mellan intellektuellt och moraliskt undermåliga personer”.
Regering och riksdag böjde sig för kommitténs argument och förklarade att bestraffningen gav ”uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet även när det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer”.

Vad hände med de ”intellektuellt och moraliskt undermåliga” syskon som greps och dömdes? Hur uttryckte samhället sitt ogillande?
Medicinprofessor Carl-Henry Alström undersökte sådana rättsfall från tiden 1934-55 och som slutat med dom till sluten psykiatrisk vård. Av de 36 syskon Alström lyckades spåra hade två tredjedelar blivit steriliserade som villkor för utskrivning. Vårdtiderna var långa, i några fall mer än 20 år.
En del av dessa steriliserade syskon levde ännu när två statliga utredningar på 1970-talet kom fram till att de arvshygieniska argumenten för straff inte höll. Inte heller höll de socialmoraliska argumenten. Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna syskon borde inte längre bestraffas. Över huvudutredningens förslag yttrade sig ett 60-tal remissinstanser. Två av dem, ärkebiskopen och Moderaternas ungdomsförbund, var emot förslaget. Resten var för. Socialstyrelsen skrev: ”Incestparagrafen får ses som en relikt från en svunnen tid med i dag ohållbara värderingar”.
För var också regeringen som i lagrådsremissen underströk att varken arvsbiologiska eller socialetiska hänsyn kan motivera straff för frivilliga samlag mellan vuxna syskon.
Tre ledamöter av lagrådet var likaså för. En var emot.
Ändå tog regeringen tillbaka förslaget, utan förklaring men med påpekandet att ”förslaget framstår som mindre angeläget”.
På 1980-talet tillsattes en ny utredning. För tredje gången föreslogs att straffet borde avskaffas. Regeringen sa nej.
Och sen smög en ny tidsanda in, mer sedessträng. När så ytterligare en utredning – sexualbrottskommittén – tillsätts och kommittén lägger fram sitt betänkande våren 2001, är förslagen en räcka av hårdare tag.
I och för sig frågar sig kommittén om det är rätt att straffa frivilligt sexuellt umgänge mellan vuxna: ”Så länge ett sexuellt umgänge bygger på frivillighet bör…. inte lagstiftaren ha några synpunkter.”
Trots det vill kommittén ha kvar straff för frivilliga samlag mellan vuxna syskon. Varför?

Genetikdocenten Jan Wahlström hade tillfrågats om de arvsgenetiska riskerna med sexuella förbindelser mellan nära släktingar. Wahlström svarar att det finns ökad risk för missbildningar eller ärftliga sjukdomar hos barn till föräldrar som är förstagradssläktingar.
Men, tillägger han, det är inte rimligt att åberopa den risken till stöd för straff. Vi bestraffar inte andra föräldrar som skaffar barn trots att den ena föräldern eller båda är bärare av allvarliga sjukdomsanlag. Arvsbiologiska argument för straff är faktiskt ”mycket lika de motiv som angavs för att införa tvångssteriliseringarna och som eftervärlden skarpt kritiserat”.
Alltså, nej till arvshygieniska resonemang som grund för straff. Likväl är det just arvshygienen som avgör kommitténs ståndpunkt. Kommittén har inga andra expertutlåtanden med annan uppfattning än Wahlströms. Men kommittén vill bevara straffen, det är en politisk vilja. Man hänvisar till ”riskökningen” för arvsgenetiska skador och proklamerar: ”Kommittén menar därför att de arvsgenetiska skälen är tillräckliga för straffbuden”.
Och det blir som kommittén vill, för nu präglar sedlighetsivern partier, organisationer och myndigheter. Den socialdemokratiske justitieministern lägger i november 2004 fram en proposition om ännu en ”Ny sexualbrottslagstiftning”. Endast två remissinstanser, Stockholms tingsrätt och Institutet för psykosocial medicin, vill den här gången få bort straffet för frivilliga samlag mellan vuxna syskon. En tredje remissinstans, Avdelningen för klinisk genetik vid Lunds Universitet, finner det i och för sig ”ologiskt och anstötligt att ange genetiska skäl som motiv för kriminalisering”.
Övriga remissinstanser vill behålla straffen. Vissa går till och med längre och menar att inte bara ”vaginala samlag” utan också frivilliga ”homosexuella handlingar” mellan vuxna syskon ska kriminaliseras.

Inför processen mot syskonen i Kalmar frågade jag Jan Wahlström, numera professor emeritus, varför Sexualbrottskommittén inte lyssnade på honom. Wahlström svarar att han inte minns att kommittén alls tog kontakt med honom för att ge en förklaring.
Och förklaringar fanns ju inte. Wahlström hade varnat kommittén för missbruk av de genetiska kunskaperna och det var precis det missbruket kommittén i slutänden gjorde sig skyldig till.
På 1960-talet sa man att frivilliga samlag mellan vuxna syskon skulle straffas för att värna arvshygienen och för att uttrycka samhällets ogillande av ”förfarandet”. På 1970-talet började man tala om att straff i dessa fall var en relik från en gången tid. Nu menar man, återigen, att straff är viktigt för arvshygienens skull.
Sexualiteten är, både vad gäller dess olika uttryck och som begrepp, laddad och djupt personlig. Lagstiftning kring den är alltid grannlaga och alltid präglad av tidsanda, kultur och människosyn.
I Västeuropas länder finns till exempel olika syn på vid vilken ålder samlag är tillåtet, det vill säga ålder då en människa menas ha rätt att leva som sexuell varelse. Åldern varierar från 13 till 18 år. Sverige har satt åldern till 15 år. En person under 15 år anses helt enkelt inte kunna ge samtycke till samlag eller till annan samlagsliknande ”sexualhandling”.
Trotsar hon eller han åldersförbudet och har hon eller han frivillig sex med en person över 15 år, blir ett brott begånget och polis och åklagare och domstolar kommer att utkräva ansvar för förbrytelsen. För ”våldtäkt mot barn”. Inte av den som ännu inte fyllt 15, för hon eller han betraktas då alltid som brottsoffer, utan av den som hunnit fylla 15, för hon eller han bedöms då alltid som ”gärningsman” och sexualbrottsling. En 15-årig pojke som ligger med sin ännu inte 15 år fyllda flickvän är alltså automatiskt en våldtäktsman.
Är det rimligt? Har inte lagstiftaren varit fyrkantig och okänslig här?
Att 2010 ha en lag som av omsorg om arvshygienen dömer syskon som har en frivillig sexuell relation med varandra – är det inte märkligt och märkligt stötande?
Vi måste fråga oss vart vi ska ta vägen med en tidsanda som slår oss både med en arvshygienisk järnklubba och med en fyrkantig och okänslig sedesträng knölpåk.

Jesús Alcala
kulturen@expressen.se

Jesús Alcala är jurist och författare.