Jag läser handlingarna i Assange-fallet, de handlingar som den svenska åklagaren tillställt de engelska myndigheterna. Jag ställer mig undrande till så mycket i utredningen. Man håller förhör med den ena kvinnans tidigare pojkvän:
När ni höll ihop, under de två och ett halvt år ni var tillsammans – hade ni någon gång oskyddat sex med varandra?
Man håller förhör med en vän till den andra kvinnan:
När ni träffades på kräftskivan, dagen efter den anmälda händelsen – kom ni att prata om en brusten kondom?
Hur vanligt kan det vara med sådana förhör?
Jag läser handlingarna. Och jag undrar över varför två kvinnor, som gått för att höra sig för om möjligheterna att tvinga en person till hiv-test, på polisstationen ändrar sig – enligt vad som sägs efter ett samtal med en polis – och i stället gör en brottsanmälan.
Jag läser och tänker på hur tunn den gräns är som skiljer det mest privata och det offentliga, hur kort steget är mellan personligt mys och juridiskt tungfotad brottsbeskrivning.
De enda som kan veta någorlunda exakt vad som hänt är de två kvinnorna och Julian Assange.
Och de två kvinnornas berättelser handlar inte om absoluta nej som trotsats.
Eller är ett ögonblicks fördröjning med eller invändning mot att sätta på sig kondom ett trots som grundar våldtäktsansvar?

Än mindre är berättelserna historier om våld eller tvång. Eller är ett ögonblicks fördröjning med att släppa taget om den andra våld eller tvång? Också om den andra bett sin partner att släppa taget så att det blev tid att hämta en kondom? Och om den ene, efter en natt av för båda frivillig älskog, väcker den andra med beröringar och försök att ha samlag – är det tvång? Också om den yrvakna går med på samlaget?
Det de två kvinnorna återger är snarast situationer som vi nästan alla befunnit oss i. Att vilja och samtidigt vara återhållsam, att vara vaken och ivrig och samtidigt försöka vara klok och ansvarsfull. Det är berättelser som åskådliggör hur vanskligt det är att låta juridiken ringa in vårt mest intima.
Och ändå har juridiken  alltid triumferat inom just det här området. Än i händerna på sexmoraliserande kyrkofäder och imamer, än i strävan att utan uns av smidighet och diskretion stå med noteringsblocket vid själva sängkanten.
I århundraden har synen på erotiskt samliv varit patriarkal: ägaren ska fritt kunna utöva sin äganderätt. Alltså inga eller i varje fall mycket få intrång i mannens rätt till kvinnans kropp. I stort sett immunitet för tilltvingade samlag.
Och kvinnan har ständigt misstänkliggjorts och menats komma med falska tillvitelser. Den kvinna som Gamla testamentet inte ens brytt sig om att namn-ge, hon som bara kallas Potifars hustru, hennes handling har nogsamt ihågkommits av domare runt om i världen. Potifars hustru försökte förgäves få den vackre och dygdige Josef att ligga med henne. Sårad och hämndgirig ljög hon sedan och påstod att han försökt våldta henne.

Femina kallade romarna kvinnorna. Och menade precis det som ordet betyder: ”mindre tro” (fides+minus). Den som vi inte ska sätta vår tro eller lit till.
Ännu i dag lever de här tankarna kvar på många håll, ja i de flesta länder. Den förändring som skett i Sverige och andra västerländska rättsstater är snarast undantag. Desto viktigare då att vara på sin vakt mot nästa kvävande överförmynderi, att inte byta ut ett förtryckande förhållningssätt mot ett annat, totalitärt.
I höstas kom en ny sexualbrottsutredning (SOU 2010:71). Två års utredningsarbete var till ända. Utredarna menade sig ha skaffat en god bild av rättsutvecklingen efter den senaste stora sexualbrottsreformen, den från 2005. Och utredningen hade kommit fram till att det finns ”brister eller luckor /…/ som behöver åtgärdas för att upprätthålla ett fullgott skydd mot kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten.”
Fullgott skydd eller fulländat skydd? Det är det absoluta utredningen söker. ”…syftet är att förstärka och tydliggöra varje människas absoluta rätt till sexuell integritet och sexuellt självbestämmande /…/ barn under 15 år ska ges ett absolut skydd mot sexuella handlingar.”

Och, menar utredarna, ska ett sådant absolut skydd tillförsäkras så måste det bli lättare att döma för våldtäkt också i de fall där inget våld har använts. I och för sig har 2005 års reform fungerat bra i de flesta så kallade utnyttjandefallen av våldtäkt.
Också den som inte har brukat våld men som utnyttjat den andras ”hjälplösa tillstånd” har dömts för våldtäkt – precis som lagen kräver. Som när någon så att säga tagit för sig när den andra sovit eller varit berusad och inte riktigt kunnat uttrycka vad hon eller han egentligen velat. Och, fortsätter utredarna, begreppet ”sexuell handling” har inte berett domstolarna något problem. Domstolarna har tagit till sig lagens intentioner, nämligen att det för våldtäktsansvar inte krävs någon direkt eller indirekt (när ”det hindras av klädesplagg”) ”fysisk beröring av den andres könsorgan eller den andres kropp med det egna könsorganet”.
Med tanke på att samlag i lagens mening inte förutsätter ”ett inträngande”, att det för samlag i våldtäktsparagrafens bemärkelse är ”tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar kommit i beröring med varandra” och att det inte finns ”något krav på [BERÖRINGENS] varaktighet” – med tanke på allt detta så har man uppnått ett nästan absolut skydd mot oönskade sexuella handlingar.

Men bara nästan. För ”hjälplös” kan en person vara också om denna inte är berusad eller ligger i djup sömn, skriver utredningen och ger exempel:
När någon följer med hem till en ytligt bekant och denne låser dörren efter sig och det då går upp för offret att den ytligt bekante egentligen vill ha sex. När någon ”befinner sig i livsfara (till exempel håller på att drunkna) och erbjuds hjälp av B under förutsättning att A har sex med B”. När någon ”som under en vistelse i ett främmande land blivit bestulen på pengar och telefon och står utan mat och husrum, får ett erbjudande om hjälp i utbyte mot sex”. När någon ”som driver en rörelse, vilken under en tillfällig konjunkturnedgång blir konkursmässig, får ett erbjudande om ekonomisk hjälp i utbyte mot sex.”
I det första exemplet vill utredarna komma åt ”situationer där den utsatta genom passivitet underkastar sig en sexuell handling”. Det ska i fortsättningen dömas som våldtäkt.
I övriga exempel ”upplever” utredarna en brist i nuvarande lag, för också sexuella handlingar vars ursprung är ”ett missbruk av en persons utsatta läge” borde hädanefter ses som våldtäkt.
Det är bara exempel. Listan över nya tänkbara våldtäktshandlingar kan göras lång.
Men när inget våld eller tvång används och inget nej uttalas, när också tyst foglighet eller liknöjdhet ska kunna indikera våldtäkt – var går då gränsen mellan alldagligt mänskligt beteende och brottsligt övergrepp?
Är det exempelvis inte så att alla långvariga erotiska relationer, också de mest kärleksfulla och tillitsfulla, någon gång kommer att innebära situationer och ögonblick som skulle kunna innefattas under de ovan angivna brottsrubriceringarna?

Utredarna medger att gränsdragningen kan ställa till svårigheter och beskriver en sådan svårbedömd belägenhet:
”En situation där det i och för sig kan sägas förekomma någon form av underkastelse är den som kan uppstå i etablerade relationer där endast den ena parten vill ha sex men den andra ställer upp på det, till exempel av skälet att man inte orkar ta en diskussion kring det eller att man av något skäl inte vill avsluta relationen. Enligt vår mening kan det dock knappast sägas att det faktum att sådana situationer inte är kriminaliserade i dag utgör en brist i regleringen.”
Fast visst behövs en helt ny straffbestämmelse, tycker utredarna, en bestämmelse som kriminaliserar sexuella handlingar som visserligen ”utförs utan tvång eller straffbart utnyttjande men ändå är mot en persons vilja”. Det vill säga utan den berördas giltiga ”tillåtelse”. Och så behövs en strängare syn på sexuella handlingar med underåriga så att ett par upptäckta luckor täpps till absolut vattentätt.
Vad är då en giltig tillåtelse? Utredarna svarar: det får domstolarna avgöra. Men ”självklart är att en tillåtelse inte kan betraktas som giltig bara för att den faktiskt har lämnats eller på annat sätt manifesterats av en person”.
Finns då inte risk för missförstånd? Nej, säger utredarna, ”utrymmet för uppsåtsbrist” är här mycket litet, för ”sexuella handlingar kännetecknas av en intimitet och har oftast en viss tidsmässig utsträckning [OCH] detta bidrar till att de inblandade personerna ges möjlighet till att såväl framföra som förstå varandras avvisanden”.
Och vad är slutligen en strängare syn på sexhandlingar med underåriga? Utredarna tiger om det. Men klart är att det exempelvis blir svårt för en 15-åring att straffritt ta privata bilder ”med sexuell innebörd” på sin 14-åriga pojk- eller flickvän. Också om pojk- eller flickvännen gärna vill fotograferas och bilderna endast ska vara privata.

Bakom utredningen står flera, av regeringen utsedda, experter. En av dem är Marianne Ny, den åklagare som nu driver förundersökningen mot Assange. Här hemma är sådana dubbla roller så vanliga att ingen ens tänker på hur problematisk Nys ställning är. I många länder, bland annat England, är rättstjänarna förhindrade att handla så. Det är svårt att tro att den engelska domstol som ska avgöra om Assange får utlämnas känner till och accepterar den svenska åklagarens dubbla uppdrag.
Å andra sidan: det är från England och andra anglosaxiska rättssystem Sverige, och utredningen, hämtat sin sedestränga syn på sexualiteten. I England är all ”sexual touching” – inklusive erotiska kyssar – mellan ungdomar under 16 år straffbelagd.
Prata om det, uppmanar Johanna Koljonen och många med henne. Mycket klokt. Men prata också om var gränserna för lagregleringen ska gå.
Prata om huruvida straff och straffprocesser är rätt sätt att komma åt den som utan att ha använt våld eller hot om våld blir för ivrig i intima relationer.
Prata om ifall det är rimligt att svensk rätt framhåller för ungdomar under 15 att de ”ingen sexuell bestämmanderätt” har. Om den som är 14 förälskar sig i någon som är över 15 och ”utför” dessa två tillsammans ”sexuella handlingar”, då kan den äldre pojk- eller flickvännen komma att straffas för det. Rubriceringen blir i så fall våldtäkt mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn.
Prata om ifall det är rätt att ett personligt ja blir till ett statligt nej bara för att man inte fyllt 15.
Prata om huruvida det är riktigt att döma vuxna syskon till straff för ”brottet” att de hyser erotiskt utlevd kärlek till varandra.
Prata om huruvida vi vill fortsätta acceptera utredningar och utredare som med en vokabulär som tycks hämtad från Strindbergs ”Verket för utbetalande av tjänstemännens löner” strävar efter att minutiöst reglera människors mest intima samliv.
Prata om att också ett gott uppsåt till sist kommer till en brytpunkt vid vilken det är dags att sätta stopp.

Jesús Alcalá
kulturen@expressen.se