De enda författare som brydde sig om fotbolls-VM förr i tiden var två norrmän. Dag Solstad och Jon Michelet hette de, två benhårda vänsterintellektuella som samtidigt råkade vara passionerade fotbollsnördar.
Deras böcker var underhållande, bland annat för att de hade totalt olika åsikter om vad Riktig Vänsterfotboll var. Solstad stod för den traditionellt industrikommunistiska inställningen och betonade kollektiv och disciplin, England och Västtyskland (Brasiliens bollkonster dömdes ut som "en Potemkinkuliss" och Platinis fransmän som "parfumert frøkenfotball").
Michelet, däremot, var tidstypiskt postnånting och höll på lag från Tredje världen som spelade lekfullt och sensuellt samtidigt som de kunde sägas representera jordens fördömda.
Sånt är underhållande, därför att det i grunden är på kul. Den ene gillar helt enkelt en annan sorts fotboll än den andre (troligen på grund av djupgående skillnader i personligheten, men det är en annan sak).
Fotboll är en annan sak än politik: det ena kan inte översättas till det andra, utan att en massa inkonsekvenser och motsägelser blir resultatet.
Det är egentligen likadant med litteratur och politik: jämförelserna kan inte göras, men de görs ändå, vilket är okej, om det är på kul.
Men litteraturdebatt är sällan på kul. Den som använder politiska termer när hon argumenterar för att en viss sorts litteratur är Vänster eller Höger har i regel ett sammanbitet raseri i rösten som talar om att han eller hon har Rätt.

Aase Berg är ett gott exempel. Häromveckan (Expressen 19/6) jämförde hon bristande förståelse för den typ av svårbegriplig poesi hon själv gillar med "främlingsfientlighet". För ett par dar sen brännmärkte hon så mig (och de andra som skrev under "Manifest för ett nytt litterärt decennium" (DN 22/8 2009) som "ett gäng högerspökande författare" (Expressen 25/6).
För Aase Berg är det uppenbarligen inte nog med att hon tycker om en viss sorts litteratur.
Nej, hon måste också tillskriva den litteratur hon råkar tycka om - och i förlängningen sig själv - högre moraliska egenskaper (här förklädda i de politiska termerna "vänster" eller "höger") .
Att svälja de beska piller som litteratur i denna världsbild handlar om blir den askesens prövning som ger henne medvetenhet, renhet och - den troligen mest eftersträvade effekten - rätten att uttala förkastelsedomar över sin omvärld.
Solstad och Michelet, de gamla norska fotbollsideologerna, var åtminstone konsekventa. Aase Berg vacklar däremot mellan att fördöma parfymerad frökenfotboll ("ordet 'berättarglädje' väcker bara ångest hos mig") och att stå på lekfullhetens och sensualismens sida mot vuxenvärldens livsfientlighet (vi Manifestförfattare anklagas för att "rycka fram med pekpinnar").
Det enda som tydligt framgår är att hon själv har Rätt. Så brukar politisk retorik se ut.
Om Alliansen vill ha ett tips inför slutspurten så är det att anlita Aase Berg.
Det var länge sen nån fick det att låta så lockande att vara höger.
P.S. Som manifestförfattare är jag för övrigt väldigt nöjd med årets VM. Spanien, Tyskland, Brasilien och Argentina lever alla upp till våra ideal: estetik och underhållning i förening med fart och effektivitet. Framtiden är vår!