Nils Schwartz ömsom förbryllas och ömsom imponeras av Jerker Virdborgs nya roman Staden och lågorna
I väntan på att båten ska lägga till i staden har Viktor satt sig på kanten av en vit plastlår med flytvästar. En plötslig stöt får honom att tappa balansen och falla ner i låren, vars lock slår igen. I nästa ögonblick lyfts låren upp och kastas i vattnet. I sista minuten räddas han från att drunkna och förs i land – till en välbekant plats men i en annan tid.
Det är upptakten till Jerker Virdborgs nya roman Staden och lågorna som i en rad korta kapitel berättar om Viktors vedervärdiga vedermödor i en stad som efterhand alltmer liknar Stockholm i slutet av 1600-talet. Målningen på omslaget föreställer visserligen den stora branden i London 1666, men den brand som skildras i Staden och lågorna är nog snarare den eldsvåda som ödelade det praktfulla renässansslottet Tre kronor 1697.
Men varför plumsar Viktor ner i ett annat århundrade, för att febersjuk och blödande utsättas för den ena strapatsen efter den andra, bedrägligt iscensatta av snåla och sadistiska vårdare som mera liknar fångvaktare när de hindrar alla hans försök att fly från den smutsiga och fattiga lushålan till stad?
Ja, den som kunde svara på den frågan. Det tycks som om Virdborg lägger ytterligare ett mystifierande dimskikt mellan det kända och det okända för varje ny bok han ger ut. Här och var i den brutala eländesrealismen från 1600-talet flikar han in utdrag ur en 78-sidig (!) inventarieförteckning där föremålen – omfattande framför allt leksaker och barnkläder – hör hemma i vår egen tid. Viktor finner sig också vid några tillfällen stå framför ett hus, där hans fru och barn av allt att döma har brunnit inne, medan han själv vanmäktigt sett på.
Är skräckupplevelserna från 1600-talet en lång, vindlande mardröm som hemsöker den sörjande mannen? Den stora slottsbranden från vilken Viktor flyr i slutet av romanen kan ju med det omedvetnas illistiga metodik knytas till den skuld han känner för att inte ha räddat sin familj från det brinnande huset.
Fast den tolkningen syns mig väl enkelspårig. I nya numret av Vi läser intervjuar Virdborg Karl Ove Knausgård, som avslöjar att han i en kommande roman kan "tänka mig att försöka röra mig ut i det fantastiska, alltså skriva fram en parallell verklighet, som jag själv uppfinner, men som ändå korresponderar med vår".
Det låter som en programförklaring för Virdborgs eget författarskap. Och det är en förklaring som är tillräckligt mångtydig för att jag ska låta mig nöja den här gången, till hälften imponerad, till hälften förbryllad.
