Det finns många slags fundamentalister. En i liberala kretsar ganska vanlig typ är yttrandefrihetsfundamentalisten. En sådan menar att i stort sett varje inskränkning av rätten att säga vad man vill är av ondo i ett demokratiskt samhälle.

Det ger staten möjlighet att styra det offentliga samtalet, det inskränker en viktig individuell rättighet. Det driver obehagliga åsikter under jorden; där i det underjordiska mörkret kan de då frodas och växa sig starka i stället för att exponeras i det solljus där troll sägs spricka.

Dessa fundamentalister har en tro – somliga menar en övertro – på ett slags idéernas fria marknad där de goda idéerna alltid till slut står som segrare. USA är fundamentalisternas sanna hemland. Den amerikanska författningen, så som den genom nu ett par sekel har tolkats av landets högsta domstol, gör yttrandefriheten i stort sett obegränsad. Den svenska lagen om hets mot folkgrupp skulle inte ha en chans att överleva en granskning av de nio högsta domarna.

Numera f Pingstpastor Åke Green friades från hets mot hbt-personer. Foto: Maths Bogreninns det avvikande röster som försvarar ingrepp i vår rätt att säga vad vi tycker och tänker. Jeremy Waldron, som är professor i både juridik och filosofi, har gjort detta först i artiklar och nu i boken The harm in hate speech och därmed väckt anstöt. Efter att ha satt några frågetecken i kanten till en obegränsad rätt att yttra sig fick han omedelbart veta att han var en parasit, mänskligt avfall och "a totalitarian asshole".

Waldron är både skarp­sinnig och intellektuellt hederlig. Han erkänner att lagar som den om hets mot folkgrupp, som har motsvarigheter i flera europeiska länder, faktiskt är en allvarlig begränsning av en fundamental rättighet och då måste man vara försiktig.

Waldron argumenterar för sin sak på flera sätt. Grundinställningen är att rasistisk, homofob och islamofob propaganda smutsar ner samhället; de utgör ett slags miljöförstörelse, ett gift i samhällskroppen. Få av oss vill leva i en stad med vajande hakkorsflaggor. Mot argumentet att förbudet bara gömmer sjukdomen, driver ner den i gömda hörn och skrymslen, säger han: visst, det är just en av poängerna. Låt de fördomsfulla framstå som en liten isolerad och förbittrad grupp.

Men det är inte främst estetiska skäl som får Waldron att yrka på förbud. Han menar att hate speech, som på ett ungefär motsvarar vårt hets mot folkgrupp, är en attack på en grupps värdighet; det talar om för dem att de inte hör hemma här, att de inte skall kännas sig säkra, att de aldrig kan bli fullvärdiga medborgare.

Han gör en viktig distinktion mellan en kritik av en viss uppsättning av trosföreställningar och en attack på en grupp människors sociala ställning och anseende. Det första måste alltid tillåtas, det andra inte. Att hävda att den kristna läran om treenigheten eller påståendet att Muhammed är Guds sändebud är nonsens måste vara tillåtet i ett fritt samhälle men att påstå att irländska katoliker är fyllon eller att muslimer är terrorister kan inte vara det.

I de numera världsberömda danska karikatyrerna ser han en kritik av islam, inte en otillåten förolämpning av muslimer som angriper deras värdighet. Han menar att vi får alla finna oss i att då och då känna oss förolämpade och kränkta; det är priset för att leva i ett fritt samhälle. Han är medveten om att det är lätt för honom att säga så eftersom vita välbeställda manliga professorer vid världens finaste universitet väldigt sällan blir kränkta.

Som synes rör vi oss här på Förintelseförnekaren David Irving 2000. Foto: Petteri Kokkonen ett sluttande plan där det inte alltid är lätt att se exakt var kritik mot till exempel en viss religiös dogm övergår i en attack på religionens utövare. Någorlunda förnuftiga människor borde vid det här laget ha insett att mycket av våra liv utspelar sig just på det sluttande planet. Det är bara att lära sig leva med det.

Waldron presenterar också motståndarsidans bästa argument för det här är ingen fråga där det finns knock-out-argument som en gång för alla avslutar debatten och där ena sidan vinner. Det är avvägningar mellan olika värden. Det finns goda skäl, skriver Waldron, att inskränka yttrandefriheten – men inga goda skäl att förneka att vi då faktiskt tummar på viktig rättighet.

Carl Rudbeck

kulturen@expressen.se

Carl Rudbeck är kritiker och frilansskribent