Den danske författaren Jeppe Brixvold säger konsekvent emot sig själv.
Malte Persson följer med på en energisk färd mot en mytisk nollpunkt.
Om man söp den västerländska litteraturhistorien full, slog den hårt i huvudet och bad den att sammanfatta sig själv – då skulle svaret kanske likna Jeppe Brixvolds roman Brott och framgång.
Boken börjar i en kriminallitterär kliché: en kvinna är död, och en man som inte minns vad som hänt flyr hals över huvud från Paris. Men det behövs inte många sidor av den energiska prosan för att det ska märkas att detta är något annat än det vanliga. Den hårt drickande berättaren säger sig att så länge han åtminstone har ”koll på kronologin kan det inte gå helt snett”.
Varefter han återberättar gårdags-kvällen utan någon som helst koll på vare sig kronologi eller annan logik.
Och så fortsätter det. Att berättaren, efter att på landsbygden ha kraschat sin stulna bil, snart möter en talande hare och franska adelsmän från före revolutionen framstår som förhållandevis normalt. Mer radikalt underligt är berättelsens obekymrade sätt att i ett stycke kunna motsäga allt som sagts i det föregående.
Man kan påminnas om det upplösta och kringdrivande jaget i Stig Larssons genombrottsbok Autisterna, men Brott och framgång är i högre grad en roman med en helhetskomposition, om än en okonventionell sådan.
Efter en tid då berättaren har försörjt sig som skogshuggare i Spanien framgår det – och övergången känns märkligt osökt – att han är Alexander den store. I bokens längsta avsnitt får vi följa hans fälttåg från Grekland till Indien.
Taget för sig självt skulle det kunna vara en sparsmakad historisk roman, men eftersom det utgör en fortsättning på det som föregått, väcker det andra tankar.
Vad är egentligen Alexander utöver ännu en ung man på drift i sin egen roadmovie utan klart mål? Vad är han utöver en framgångsrik mördare?
Bortom det som kan te sig som en underhållande postmodern lek strävar sig berättelsen bakåt mot en svårfångad mytisk och etisk nollpunkt, som kanske är litteraturens och konstens egen början. En början å ena sidan i samma slags rastlöshet som präglar berättaren i alla hans inkarnationer – han visar sig även vara Orfeus – och vars baksida är våldet. Å andra sidan i en vördnad inför naturen.
Djur, särskilt offerdjur, utgör en förmedlande länk. Berättaren förmanas av sin faders ande att visa respekt för de djur han äter och blir i en gåtfull scen biten av Alexanders häst. Alexanders präst insisterar på att offra djur enbart till Orfeus, som i sin tur sjunger för djuren.
I romanens fragmentariska och inte helt lättlästa slutkapitel – kanske anteckningar av en framtida arkeolog – målar några jagande stenålderskvinnor djur på en grottvägg. De är på vandring efter att ha våldtagits av den boskapsrövande Herakles och hans män, i en sjaskig version av det tionde storverket. I deras hemort Cádiz ska ett tempel till samme Herakles snart byggas – varmed den manliga mördarhjältemyten som ekat genom boken är igångsatt.
Brixvold må använda inkonsekvensen som metod, men som helhet framstår hans roman som imponerande konsekvent.
Om jag skulle välja ett par nyckelfraser för att med dess egna ord sammanfatta den, så handlar den om att förstå såväl ”spelet” som ”ätandet”, ”såsom oavhängigt av det material det använder sig av”. Och att gestalta ”den rytm som behärskar människan”. En gestaltning som Brixvold – och hans översättare – lyckas oerhört väl med.
