Under sitt bänkande kan Malmöpubliken se en fond med traktorspår över ett nyplöjt fält, grått, oändligt och tröstlöst som skånska slätten i november. Men vid horisonten skymtar en strimma solljus bakom gråa moln. Det är suggestivt. Styvmor mån om egen och styvdotters heder skall mörda det oäkta barn som skulle stått i vägen för bådas välfärd.
Leoš Janáeks Jenufa, hans genombrottsverk och hans oftast framförda opera, tar liksom inte omvägen via teatern. Musiken går raka vägen in och ut i det verkliga livet. Det är symtomatiskt att fyra personer i slutscenen var och en tar på sig skulden för ett barnamord. Janá¿cek hjälper oss förstå och förlåta det brott som begåtts i familjehederns namn utan att för den skull inte lämna det ostraffat. Musikens symbios av språk och intensivt melos gnager och borrar sig in i oss, tvingar oss att ta ställning, utmanar vår rättskänsla och empati, gör oss till maktlösa åskådare och samtidigt delaktiga.

Ett allmogedrama från sent 1800-tal som Jenufa tål inte några vidlyftigare omtolkningar och uppdateringar. Det räcker med att duktiga Jenufa har lärt vallpigan att läsa för att man skall få det svårt med framflyttningar i tiden. Stevas skinnpaj och jeans förbryllar en smula men inte lika mycket som slutbilden med de femtiotalistiska förortsskrapor som bildar fonden till Jenufas och Lacas framtidsdrömmar. Där har regissören Orpha Phelan och scenografen Leslie Trevers fallit för samma fåniga nutidsfixering som nyligen Johanna Garpe i Stockholms Karmelitsystrarna. Kill your darlings! är en uppmaning som borde hänga på varje regissörvägg.

Men hur mycket av realism och trovärdighet man än kan avkräva ett så jordnära drama som Jenufa är det dock en opera där det är musiken som skall bära. Och i det avseendet står Malmöoperans uppsättning på högsta internationella nivå. En teater som kan presentera Erica Sunnegårdh, Gitta-Maria Sjöberg och Ingrid Tobiasson i rollerna som Jenufa, Kostelnicka och farmor Buryja är en världsscen.
Erica Sunnegårdh med sitt förflutna som Turandot och Fidelio borde kanske vara av det hårdare virke som skulle passa bättre för Kostelnicka - Klockarmor - än Jenufa och Gitta-Maria Sjöberg med sin varmare och vekare lyriska sopran mer idealisk i titelrollen. Hon hade det också litet svårare än Sunnegårdh att avväga krafterna och exploderade på allvar först en bit in i andra akten - vid lördagens premiärkväll, alltså.

Kan man tycka att Malmös väldiga scen till en början har en litet utspädande verkan på dramats koncentration, så dansar snart folket in med knök- och svekfulle Steva - en superb Joachim Bäckström! - som handlingens bad guy och katalysator.
En ännu större sensation, men mest för att rollen som Laca är rikare och mera spännande, är Daniel Frank, för inte så länge sedan lysande baryton på Folkoperan, nu tenor med samma glans i rösten och sceniska karisma. Kören har fått den rätta spontaniteten i sina visor och danser, och dirigenten Marko Ivanovic låter orkestern musicera glasklart och kammarmusikaliskt. Det ligger ett dödligt allvar bakom varje pukslag.