Lite på avstånd kan det verka helt absurt att killarna föll på knä och sjöng serenader till oss tjejer på körfesterna. Men så var det. "Kom du ljuva hjärtevän" ylade de med händerna på hjärtat. Tenorerna åkte vällustigt kana i den uppåtstigande lilla tersens lä-äng och stora sekundens ta-an. "Längtan mig förbränner". Den whiskymarinerade basstämman var firmamentet. Det lät fantastiskt och vi njöt som tokar. Alla var salongsberusade och vidöppna för varandra och körsång var visserligen någonting i grund och botten nördigt, men del i en lyrisk-romantisk parningsdans. Sen gick vi och gjorde våra tentor.
Jens Liljestrands debutroman
Adonis tar mig in i det där igen. Det tycks vara studentskildringarnas höst (Läs Björn af Kleens recension av Torbjörn Flygts
Outsider,
Expressen 10/9-11). Och nu sjunger det om den. Visserligen från männens perspektiv, men rätt in i sångkollektivet, in i de driftsstyrda, ljusskygga skrymslena av de akademiska salongerna. Rätt ner i halsarna. Ja, på flera sätt. Liljestrand skriver om en manlig dubbelkvartett som uppstår i det lundensiska studentlivet, får en period med framgång, skiljs och återförenas. Deras individuella historier flätas samman i en sorts gemensam dagbok som far fram och tillbaka i tiden, en tjock musikalisk medvetandeström där kollektivet är viktigare än solostämmorna.
De individuella rösterna har knappt framträtt innan boken tar slut i en final med ett språkligt accelerando. På sätt och vis är formen kongenial med bokens dubbelkvartett. Rösterna är oskiljaktiga. Men ingenting griper tag, allt är (möjligen avsiktligt) hafsigt och vardagligt. Man tycker inte om någon av killarna eller musiken de gör och Liljestrand tycks faktiskt inte heller göra det. De är alla som sprungna ur ett pinsamt förflutet.
Sexet flyter ihop. Kvinnornas ögon signalerar "okynniga" glimtar och välkomnar in männen i alla hål. Liljestrand är naturligtvis inte lika pornografisk som den Ulf Lundell han själv analyserade under sommarens DN-serie om litterärt sex
(18/7-11) men på stranden i Zanzibar är det lite för mycket billigt sandsex för mig.
Berättelsen bärs på sätt och vis av hatkärleken till en aggressivt uppvaktande smygbög. Han (och i viss mån hans dotter) är mycket mer karismatisk och tydlig än någon av berättelsens perifera brudar. Han symboliserar den komplicerade fadersgestalten vars kärlek är villkorad och brutal. CC, som han kallas, är både beräknande och charmig, men förgriper sig på de unga männen. Hur många och hur allvarligt är oklart. Och här blir det trassligt. Liljestrand tycks kort sagt inte riktigt veta vad han ska göra med honom.
Om man talar med Annina Rabe och hennes kriterier för hur man ska handskas med genrelitteratur
(SvD 27/8-11) har jag de verktyg som behövs för att ta mig in till det här romanbyggets rum. Ändå lägger jag ifrån mig boken med en känsla av absolut tomhet efter att ha tittat in i herrarnas omklädningsrum där ingen vänt sig om och sett mig i ögonen. Kanske är det körens förbannelse som Liljestrand har formulerat.
