Alla som läser Jens Lapidus vet att han först och främst är brottsmålsadvokat. Jag antar att detta upprepas, på böckernas innerflikar och i intervjuer, eftersom uppgiften antas skänka texten ett slags absolut autenticitet. Lapidus är vår Leif GW på gatan; något mer tillförlitligt än en simpel diktare. Den jäktade telegramstilen i de första tre böckerna tycktes bekräfta att texterna var läckta tingsrätts­protokoll snarare än fiktion.

Det är ett slags bedrägeri. Jag antar att många juristkolleger till Lapidus vid det här laget har försökt förädla sina överblivna jobbanteckningar till litteratur, med magkatarr och krossad självkänsla som bestående resultat. Det är Jens Lapidus språk och inlevelseförmåga som skapat romanerna – inte hans advokat­examen.

Delvis är nog de tolv novellerna i denna samling ett sätt för Lapidus att försöka komma ut som författare. Hans stilistiska tics ("Bilen: vi kom i en"), alla de uppstaplade äkthetsmarkörerna, är kraftigt reducerade. Vad texten därmed förlorar i språklig originalitet hämtar Lapidus hem i ett annat slags, mer långsamt verkande, auktoritet.

Jag är särskilt förtjust i "Ett fax från evigheten", en lite längre berättelse om en ung kvinnlig affärsjurist som förvägras del­ägarskap i byrån. Skammen när revanschismen plötsligt slår tillbaka – det är smärtpunkten i Jens Lapidus noveller. Och när han skriver som bäst känner man stanken av sin egen självhävdelse.