Att vara författare är ett stort privilegium. Du får människor som du inte alls känner att gå in i din tankevärld. Under flera timmars tid är inte de tankar som de normalt skulle ha det som de tänker. De tänker så att säga med dig.Men det innebär samtidigt ett visst ansvar. Du ska skriva för att du verkligen vill skriva om just det som du skriver. Du ska engageras av historien, av människorna i historien. Du har ju på något sätt deras öde i dina händer.Om du i första hand skriver med tanke på att du ska tjäna pengar på det du gör förlorar du den aktning som alla riktiga författare får (av din granne, av den som sitter snett emot dig på bussen). För du är då en tankens hora, du har lurat människor till att tro att det som de läser är allvarligt menat - men det handlar bara om cashen. Människor i allmänhet visar det inte öppet, till slut kommer de inte att läsa dig, de väljer någon annan i stället. Men du kanske kommer att märka det på dem som tillhör ditt eget skrå. De säger ingenting om det senaste du har utgivit. Bakom ryggen, när du väl har vänt dig om, känner du föraktet. "Du är inte en av oss." Det uttalas aldrig, men jag är helt säker på att alla tankens horor, och där inkluderas väl nio av tio författare, har känt av det: det har stuckit till i ryggen.
Leif GW Persson Foto: Tommy Pedersen
När det gäller deckare, thrillers, kalla det vad du vill, är det extra känsligt. Om man bortser från de tre stora i Sverige, Sjöwall/Wahlöö, Leif GW Persson och Jan Guillou, har samtliga gått ned sig i kvicksand efter den andra eller tredje boken. Det lyser i deras pannor: pengar inte berättarglädje. Till de tre borde jag ju också nämna min namne, Stieg Larsson. Men där kom döden emellan. Hans tre böcker, riktigt bra, jag sträckläste dem. Ingen vet dock hur fortsättningen skulle ha blivit.
Jens Lapidus.
Foto: Mattias Edwall
Jag kommer osökt på ett klokt ord från Stig Claeson: "Grabbar, det handlar inte om hundra meter, det är maraton." Även om hans ord till mig och Kristian Petri handlade om vårt alkoholintag på 80-talet, är det frestande att överföra det på författarskap. (Och Slas var en klok man, kanske hade han också det i åtanke.)Det här gjorde att jag läste Jens Lapidus tredje kriminalroman,
Livet deluxe, med en extra lampa påslagen. Jag var ju verkligen entusiastisk över hans debut,
Snabba cash. När det gäller tvåan
Aldrig fucka upp var jag aningen kritisk. Den höll inte riktigt samma standard som ettan. Men den var bra, den var läsvärd. Den var rentav så bra att jag, när jag nu skulle läsa hans tredje verk, kände mig en smula - ja, hur ska jag förklara det? Det var inte så att jag kände mig nervös. Eftersom Lapidus är den ende som hittills verkar kunna ta upp stafettpinnen efter GW och Guillou är det ju viktigt för mig att jag har någon svensk thriller- eller deckarförfattare vars kommande bok är något att se fram emot. Snarare handlade det om att jag läste den extra kritiskt. Det låter så klart negativt: att du blir betraktad extra kritiskt. Men tänk en gång till: är det inte i själva verket positivt? Är det inte så att den kritiska blicken är den bästa du kan få? Då betyder du ju något för den med de ögonen.
Per Wahlöö och Maj Sjöwall. Foto: Ingvar Andersson
Jag tänker inte ödsla er tid och något spaltutrymme på att återge handlingen i boken. Det är en fortsättning på Lapidus två förra böcker, delvis med fokus på andra personer. Däremot kan jag, för att göra en lång historia kort, konstatera att
Livet deluxe är mästerligt genomförd. Om Lapidus tvåa var något sämre än hans debut har han nu överträffat sig själv. Det finns ett flow i språket som ger associationer till vissa romaner av Lars Gustafsson och en del av de krönikor Linda Skugge en gång skrev.Ja, den imponerade på mig så pass att jag bestämde mig för att läsa om
Aldrig fucka upp för att utröna vad som var felet med den, varför den inte levde upp till de förväntningar som jag hade på den. Och jag tror att svaret är ganska enkelt. En av den bokens huvudpersoner, Niklas Brogren, den före detta legosoldaten som bestämmer sig för att avrätta ett antal hustrumisshandlare i Sverige, känns lite grand som en konstruktion. Niklas får inte den självklara trovärdighet som kännetecknar alla andra centrala gestalter hos Lapidus. Rätt snart får du känslan att han inte kommer att överleva den här boken. När han väl dör känns det på något sätt logiskt.Och om ni tänker efter en liten stund: är inte det fel?
Jan Guillou. Foto: Martina Huber
Lapidus har nu sagt att han tänker ta en paus från skrivandet ett tag. Det kan vara klokt. Henning Mankell skrev två bra deckare, Liza Marklund tre, för att sedan falla tillbaka på ren rutin (action där konstruktionen skiner igenom). För att inte tala om Åsa Larsson som skrev två utmärkta deckare där den dramatiska upplösningen kändes helt naturlig. Men upplagesiffror och sådant är väl ett slags frestelse. I hennes tredje bok utbryter ett smärre krig mellan norrbottnisk polis och ugandiska legosoldater, typ 18 döda. Som läsare måste du tro på att det som händer verkligen
kan hända. I annat fall slutar du läsa den författarens böcker.Så Jens Lapidus, ta du dig den tid det tar. Tänk på att det tog åtta år för James Ellroy att skriva sin sista,
Oroligt blod. Men så är den väl också en av de bästa deckare som någonsin utgivits.
