Tonåren är inte den avgörande perioden i en människas utveckling, mera ett hormonstormigt interregnum som i värsta fall kan ge bestående skador men som för de flesta inte sätter djupare spår i framtiden.
Det är snarare de tre-fyra åren efter tonåren som avgör hur ens liv ska utveckla sig. Det är då den unga människan för första gången står på egna ben, väljer yrkesbana, inleder varaktigare förhållanden, skaffar eget boende. Impulsiva val i tonåren går att rätta till, sedan blir de mera oåterkalleliga.
Den här perioden sammanfaller för många unga amerikaner med college - den post­gymnasiala utbildning som föregår högre universitets­studier och saknar motsvarighet i andra länder, precis som den mycket amerikanska genre som kallas "collegeroman", till vilken många framstående författare lämnat bidrag - Philip Roth, Joyce Carol Oates och Tom Wolfe för att bara nämna några.
Det som lockar är förstås den komprimerade sociala miljön - collegestudier innebär ofta internatboende - med dess klassmotsättningar, makt­hierarkier, könsrollskonflikter och sexuella spänningar. College är samhället som miniatyrmodell.

Med sin nya roman skriver nu också Jeffrey Eugenides in sig i genren. Det är en emotsedd comeback - fastän det bara är hans tredje bok räknas Eugenides (född 1960) vid sidan om Jonathan Franzen, Richard Powers och den nyligen avlidne David Foster Wallace till de främsta i sin generation av manliga amerikanska författare.
Liksom Franzen tar Eugenides god tid på sig mellan böckerna - nio år mellan varje. Efter debuten med den lilla kollektivromanen Virgin suicides 1993, blev den halvt mytiska släktromanen Middlesex 2002 hans stora genombrott, också internationellt.
Den just utkomna The marriage plot är en helt annan berättelse - collegeromanen som förvandlingshistoria.
Där Franzen och Powers i sina senaste romaner försöker hålla sig à jour med samtiden, går Eugenides 30 år tillbaka i tiden. På anrika Brown University i Providence, Rhode Island avslutar Madeleine, Mitchell och Leonard sina collegestudier våren 1982. Alla är 22, alla högt begåvade, alla uppvuxna i medelklassfamiljer på olika håll i USA, i en fallande skala på den sociala rangstegen.

Madeleine är inriktad på engelsk litteratur, Mitchell på religion och Leonard på biologi. Madeleine har skrivit sin examensuppsats om "the marriage plot" - ungefär "giftermålsintrigen" - vilken bildar handlingsskelett i en stor del av den brittiska 1800-talslitteraturen från Jane Austen och framåt.
Så också i Eugenides roman. Madeleine älskas av både Mitchell och Leonard, men ­gifter sig under året som följer med Leonard, alltmedan Mitchell ger sig ut på ett slags religiös pilgrimsresa till Europa och Indien, med Moder Teresas vårdhem i Calcutta som ett slutmål för penitensen.
Det blir inte riktigt som han tänkt sig. Men Mitchells vedermödor är ett mindre problem. Värre är det för de älskande, eftersom Leonards mano­depressivitet redan före bröllopet förvandlar Madeleine mera till vårdare än hustru.
Mer avslöjar jag inte.
Jag kan bara konstatera att ­Eugenides lever upp till förväntningarna - fast kanske inte till just de förväntningar som hans tidigare böcker har väckt.
Här borrar han sig allt djupare ner i tre skilda, fastän samman­tvinnade själsliv, medan det omgivande sam­hället ligger i halvskugga. Det är en intelligent och känslig prosa, skriven med lika mycket kritisk distans som empatisk inlevelse.
Indirekt fångar den också en tidsanda, omisskännlig för hans generationskamrater, de som i dag styr världens öden.