Jeanette Winterson har en stökig relation till den brittiska kritikerkåren. Himmelshögt älskad efter debuten Det finns annan frukt än apelsiner, geniförklarad efter Passionen. Med tiden anklagad för att vara pretentiös, efter att 1: ha åberopat Virginia Woolfs förhoppning att en dag kommer en kvinna lika begåvad som Shakespeare och utsett sig själv som profetiauppfyllerska och 2: att 1995 först ha utsett sin egen bok till årets roman och senare sig själv till den engelskspråkiga litteraturens främsta nu levande författare.

När hon och dåvarande partnern Peggy Reynolds - iförda skinnställ - sedan åkte hem till en kritiker för att göra upp började det gå utför på riktigt. Kritikern, tillika en gammal vän till Winterson, hade huset fullt av journalister på middagsbjudning och fortsättningen är en följetong av öppna hån och sågningar.

Författaren själv har svingat tillbaka, som arbetarungar från utkanterna av Englands våldsamma textilgeografi tenderar att göra.

Den som vill läsa om fejderna i Varför vara lycklig när du kan vara normal? väntar dock förgäves. Memoaren koncentrerar sig på uppväxten som ligger till grund för debutromanen - bortadopterad till galen frikyrkomamma som förbjuder alla böcker som inte är Bibeln, utsedd till "djävulens avkomma" i tidiga år, utslängd som tonåring efter att ha skaffat flickvän - och hur den till slut kommer ikapp henne i medelåldern.

Det framgår med plågsam tydlighet att Det finns annan frukt än apelsiner inte är helt självbiografisk. Verkligheten var långt mycket brutalare. Barnet Jeanette blev nedslängd i trädgårdens kolkällare och utelåst långa kalla nätter av den - faktiskt - skogstokiga mrs Winterson vars ilska över livet och domedagens ständiga uteblivande oupphörligen riktades mot den adopterade djävulsungen.

Författarskapets upptagenhet av kärlek och förlust får en psykoanalytisk förklaring i all den övergivenhet som om och om igen kastas över barnet.

Kraschen är så klart oundviklig. Bokens andra hälft är en nedstigning i en depression så svart att inte ens det faktum att Winterson bevisligen överlevde rår på paniken i mellangärdet.

Liksom merparten av Wintersons romaner är det svindlande, bitvis fantastisk, läsning.

Boken borde också sättas i handen på alla som tycker att kultur är en lyx och inget som vanligt folk ska ägna sig åt. Varför vara lycklig... är en kärleksförklaring till litteraturen, men framför allt en stridsskrift för bibliotek, utbildning och rätten att tas på allvar – oavsett om man råkar födas i den lägsta av samhällsklasser.