Här sitter vi i nationalklenoden Drottningholms slottsteater. En av världens bäst bevarade barockteatrar medan som vanligt några i och för sig mycket duktiga elever från Operahögskolan gör sitt bästa. Det är trevligt, men det är inte konst i utveckling. Det är resultatet av ett tillskojat, teaterhistoriskt och tidstroget sätt att närma sig operan som är så analt att man får magknip.

Det kan vara hur det vill med Cavallis succé i Venedig under 1600-talets andra halva. Det som bör gälla för Drottningholms Jason och Medea är att vara intressant första halvan av innevarande sommar. Strängt taget är det bara en enda scen som verkligen lever upp till det kravet: När ackompanjemanget kastar loss från sin stickiga tröja av basso continuo och en intensiv folkloristisk bröstsång ackompanjerad av dragspel och bordunsång stiger rakt upp ur Sara P Erikssons Medea som ett meddelande om att hennes äggstockar är på flamencoklubb.

Tyvärr vågar man inte löpa hela linan ut. Vid närläsning erbjuder libretton i sig ganska lite lina att löpa på, men man måste lyfta näsan från ur- kunderna. Som Peter Langdal exempelvis gjorde med Goldonis Två herrars tjänare på Dramaten eller good old Suzanne Osten en gång med Euripides Medea. Det musikaliska partituret bör behandlas som råvara när det är så lite noterat. Krydda upp och gör konst! Rådfråga inga musikologer. Mark Tatlow som är Drottningholms slottsteaters konstnärlige ledare och kapellmästare har många möjligheter till improvisation, men har ända in i pågående föreställning bokstavligen svårt att slita sig från partituret där han, från sin dirigentposition, fortfarande gör anteckningar.

Jason är kär i två kvinnor varav Medea är den ena. Hon har mycket lite med mytologins barnamörderska att göra, men försöker svartsjukt se till att hennes rival blir röjd ur vägen. Rivalen i sin tur drar och sliter, bönar och bevekar. Det är inte långt ifrån sängkammarfars. I programmet skriver Tatlow att den här operan sätter oss i kontakt med några av livets största frågor. Det är ungefär lika sant som att schlagerfestivalen gör det.

Koreografen Deda Cristina Colonna har blick för scenisk gestik, och det var säkert gångbart 1649, men för att detta ska bli angelägen konst behövs i så fall en ännu brantare förhöjning. Och ta i så fall helt bort den koppling till samtiden genom "frihet från historiska begränsningar" som Tatlow åberopar i programboken. Den återspeglas ändå mest i Ottavio Ananias bjärta kostym med samtidsmarkörer som solbrillor, foppatofflor och Dr Martens. Men man kan bara delvis gömma sig bakom kostymer. Idélösheten lyser igenom.