Meryl Streep läser lusen av oppositionen. Foto: Scanbox
Meryl Streep läser lusen av oppositionen. Foto: Scanbox

Järnpreparat

Publicerad
Uppdaterad
I filmen Järnladyn ges en väl
fragmentarisk bild av den brittiska reformatorn med den osäkrade handväskan.
Johan Norberg kontemplerar Margaret Thatchers politiska gärning i skenet av den europeiska välfärdskrisen.
Nej, jag kan inte hålla med de recensenter som känner sig förflyttade till London i slutet av 1970-talet när de ser Meryl Streep som Margaret Thatcher. Känslan vill inte riktigt infinna sig. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att året är 2012 - och vi är i Aten.
En ekonomi i kaos, vilda strejker, växande skuldberg och nödlån från utlandet. Storbritannien var Grekland. Det är ett skäl till att Thatcher upplever en renässans. I många europeiska länder finns en debatt om behovet av en reformator med osäkrad handväska. Längtan efter någon som kan finna en väg ur alla låsningar; hoppet om att det efter alla försakelser och åtstramningar trots allt ska sluta lyckligt. Det är svårt att tänka sig en bättre tajming för Järnladyn.

Även om filmen ger en väl fragmentarisk bild av historien skapar den ett starkt och rörande porträtt av premiärministern - och omtumlande för oss 70-talister som fick lära oss att förakta Thatcher innan vi visste vem hon var. Meryl Streeps prestation är makalös. Om vi hade kunnat skicka tillbaka Streep att hålla tal på Tories partikongress 1984 hade få märkt skillnaden. Frågan är om ens hennes man Denis hade gjort det.
Streep är särskilt mycket Thatcher när hon möter gubbväldet i oppositionen eller den egna regeringen och sätter det på plats med lika delar karisma och kallt stål. Det är den mest övertygande skildring som gjorts av hur järnladyn ingöt både kärlek och fruktan i omgivningen. Åtminstone sedan Alan Hollinghurst i The line of beauty lät en homosexuell outsider på kokain bli den ende som vågade bjuda upp Mrs Thatcher till dans.
Kanske är det just hennes personlighet vi måste dröja vid, för det är den britterna ännu inte har försonats med. Politiskt har hon vunnit.
Opinionsundersökningar visar att britterna är svala inför personen Thatcher, men anser att hon var en av de bästa ledarna landet haft, ibland före Churchill. Både Tony Blair och Gordon Brown har talat om sin beundran för järnladyn. Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.

Alternativet lever nämligen i britternas minne. På 1970-talet höll de brittiska öarna på att sjunka. Konkursfärdiga statsbolag behövde allt större summor för att hålla igång och till allt högre löner som arbetarna krävde för att hänga med i en vild inflationsspiral. 1976 tvingades den gamla imperiemakten gå till IMF med mössan i hand och be om lån. Reformer blockerades av fackföreningar som kunde avsätta regeringar genom att stänga landet. När gruvarbetarna gick i strejk arbetade industrin tre dagar i veckan och tidvis övergick hushållen till stearinljus.
Regeringarna försökte återta kontrollen med undantagstillstånd, ransonering och pris- och lönekontroller. En tidigare konservativ regering stoppade tv-tittande efter 22.30 och förbjöd bilhastigheter över 100 kilometer i timmen. Ett statsråd ringde själv till kyrkoherden i Trumpington för att diktera priset på begravningar.
Under "missnöjets vinter" 1978-79 stod sjukvården och lastbilarna stilla. Avfallsberg byggdes på paradgatorna och i Liverpool hyrde kommunen en fabrik för att husera likkistor som inte grävdes ned. 1979 gick det 1 274 strejkdagar per 1 000 anställda (att jämföra med sju i Sverige).
Hur illa var det? När en strejk stängde nationalteatern var måttet rågat till och med för Harold Pinter . 1979 lade han sin röst på Thatcher i protest. illa var det.
Thatcher var en främmande fågel även inom det konservativa partiet. Hon var inte bara kvinna, hon var dotter till en specerihandlare från Grantham. I stället för att skämmas över sin blygsamma bakgrund talade hon stolt om att den lärt henne värdet av hårt arbete och sparsamhet, vilket överklassmännen i partiet aldrig kunde förstå.
Hennes idéer var exotiska i ett parti som identifierade sig med staten och gamla pengar, men var obekvämt med entreprenörer och meritokrati. Thatchers pappa, som hon såg som idémentor, var liberal och kandiderade lokalt som oberoende - inte som konservativ vilket filmen ger sken av. Även om Thatcher förstås hade starkt konservativa drag deklarerade hon själv att hon trodde mest på liberalismen i Gladstones anda.
1952, året efter att hon gifte sig, skrev hon en artikel om att kvinnor inte borde känna sig tvingade att bli hemmafruar, utan borde få gå så långt som deras talang bar dem. Som parlamentsledamot på 1960-talet märkte hon ut sig genom att rösta för att liberalisera abort och legalisera homosexuella relationer.

Under sina elva år vid makten genomförde Thatcher en revolution. Facket förlorade sin makt, statsföretag avvecklades eller privatiserades och subventioner och regleringar skrotades. Omvälvningen skedde inte utan umbäranden. Att de bankrutta kolgruvorna förstörde natur, hälsa och statsfinanser hindrar inte att slutet för dem också innebar slutet för hela samhällen som byggts kring dem. Men ur askan reste sig ett rikare och mer kreativt Storbritannien.
Det var mer än ett ekonomiskt uppsving. Det var känslan att landet efter år av förnedring återfick självkänsla och riktning.
En holländsk man som arbetade i England har berättat att han under 1970-talet hånades av vänner för att ha flyttat till ett land på dekis. De slutade reta honom blott dagar efter Thatchers övertagande.
Det var långt innan ekonomin vände, så här återkommer vi till betydelsen av Thatchers personlighet och kompromisslöshet. Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning. Från ett annat håll såg denna principfasthet ut som arrogans, kanske brutalitet. Definitivt som en oförmåga att lyssna. Det var det också ibland. Allt mer med åren. Det sågs som särskilt klandervärt hos en kvinna.
Men vad man än tyckte om järnladyn visste man var hon stod. Fortfarande älskar eller hatar man henne, för hon stod för något. Hon ansträngde sig inte för att bli omtyckt av alla, hon bytte inte färg med publiken. Hon var motsatsen till Blair, om vilken det sagts att hans favoriträtt var fish and chips när han var i norra England, men att han föredrog polenta i eleganta Islington.
"På min tid handlade det om att göra något, nu handlar det bara om att vara någon", som en åldrande Thatcher klagar i filmen. Kanske är det därför Thatcher fortfarande är radikal?
Mer det än att Europa återigen har skuldproblem och reformbehov. Dagens politiker vet precis hur man springer efter väljarna och ger dem vad de vill ha, men få vågar stå för - och falla på - vad de anser vara rätt. I en politisk värld som styrs av Schlingmän och spinndoktorer är järnladyn lika subversiv som 1979.

Johan Norberg

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida